Ett ödmjukt sällskapsdjur

I går kommenterade domprost Tuulikki Koivonen Bylund i Uppsala domkyrka en krönika PC Jersild skrev tidigare under året. PC Jersild hade där skrivit att kyrkan "förvandlats från en drake till ett sällskapsdjur." Tuulikki kommenterade detta med att det kanske beror på att kyrkan försöker visa mer ödmjukhet nuförtiden - den ödmjukhet som måste vara en av kyrkans viktigaste mål.

Uppsala domkyrka är nu en ganska passande plats att tala om ödmjukhet på, men av ett kanske lite oväntat skäl, nämligen det att kyrkan tog åtminstone 160 år att bygga (vilket är förhållandevis snabbt för att vara ett medeltida katedralbygge). Det innebär att de byggmästare och arbetare som påbörjade bygget aldrig själva fick se arbetet färdigställas. Rimligen visste de om detta. Jag kommer osökt att jämföra med de ekar som på 1830-talet planterades på Visingsö för flottans framtida behov: Domänverket kunde meddela regeringen att ektimret var leveransklart 140 år senare. Ekarna står fortfarande kvar. Är inte dessa exempel på handlingar av ödmjukhet, handlingar i vetskap om att andra kommer att komma efter oss?

Denna insikt - att andra varit före oss och att åter andra kommer efter oss - är väl vilket fall som helst nog så nyttig för oss som ägnar oss åt att studera/beskriva/bedöma/döma historien med hjälp av dess olika typer av kvarlåtenskap. Även det vi skriver idag kommer naturligtvis att bedömas och sorteras in i något av alla de fack vi är så förtjusta att stoppa forskningen i. Synd bara att det inte är speciellt ödmjukt att vara stolt över sin egen oklanderliga ödmjukhet, eller hur? Kan man kanske vara stolt över den på ett väldigt ödmjukt sätt?