Döden i Rom

När vi nu är inne på ämnet, och det dessutom är allhelgonatid, så kan det kanske vara sin plats med något om vart man kan gå om man vill fundera över detta med alltings förgänglighet i Rom. Protestantiska kyrkogården är ett passande besöksmål i sammanhanget. Det här med att kyrkogården kallas protestantisk är egentligen osakligt, eftersom den om man ska vara noga heter ickekatolska kyrkogården. Dessutom finns här också olika ortodoxa gravplatser. Men kanske är det alla protestanter som gjort tydligast avtryck här. Här vilar flera berömdheter, som poeterna Keats och Severn, samt August, Johann Wolfgang von Goethes son. Dessutom finns Shelleys hjärta begravt här (resten av poeten kremerades på stranden efter att han hade drunkat i La Spezia-bukten). Ett antal svenskar, kända och okända, vilar också här. Bland dem finns diplomaten och orientalisten Johan David Åkerblad (som borde vara förbaskat mycket mera känd för sina insatser för vetenskapen). Alltnog, detta är en plats som är ett måste för den som gillar cypresser och vit marmor och är det minsta intresserad av romantiken och dess fascination inför allt italienskt. Eftersom det var här som denna dröm i så många fall slutade, inte sällan tidigt.

Om man vill konfronteras med döden på ett helt annorlunda och betydligt mer drastiskt sätt kan man styra stegen mot andra sidan stan och The Dario Argento horror museum i Prati. Museet som ligger i källaren på Dario Argentos butik - där det naturligtvis säljs diverse skräckfilmsrelaterade pryttlar - ska innehålla diverse rekvisita från regissörens filmer. Jag har dock inte kunnat förvissa mig om detta eftersom det när jag skulle besöka museet i dag visade sig vara stängt för "gravgrävning" (fånigt av dem att ha stängt över Halloween, men samtidigt mycket romerskt).

Några kvarter därifrån ligger ett annat ganska märkligt museum, nämligen Piccolo Museo delle anime del purgatorio. Det är egentligen bara ett rum med en monter där det finns bitar av förkläden på vilka döda personer lämnat handavtryck, och liknande. Den kritiske betraktaren kommer här naturligtvis att konstatera att vem som helst hade kunnat lämna de där handavtrycken. Men det är, som det också står i museifoldern, att missa poängen. För syftet med museet är inte att bevisa att skärselden - där de här själarna som lämnat avtryck efter sig i denna värld antas ha vistats - faktiskt finns. Utan snarare att folk har trott på skärselden. Museisamlingen skapades genom att prästen Victor Jouet i början av 1900-talet företog resor i till exempel Italien, Tyskland och Frankrike för att samla in föremål som minde om personer som vistats i skärselden och som genom böner blivit befriade därifrån. Museet handlar därför ytterst om det mänskliga i döden.

En liknande men betydligt mer känd plats i Rom är kyrkan Santa Maria della Concezione dei Capucchini och de kryptor under kyrkan som munkarna i Cappucinerorden prytt med deras avlidna bröders ben. Det är en plats som när man hör talas om den tycks oerhört makaber, men som faktiskt gör ett helt annat intryck när man väl kommer dit. En rofylld och på sitt sätt överraskande vacker plats, helgad åt vår syster den kroppsliga döden, som St Franciskus kallade den.

En helt annan typ av plats, men som i detta sammanhang också gör ett visst intryck, ligger en liten bit därifrån på andra sidan Piazza Barberini, på Via Rasella. Här genomförde partisaner 1944 ett bakhåll på tyska ockupationssoldater och 33 tyska soldater dödades. Som hämnd plockades 330 slumpvis utvalda romare, 10 för varje dödad tysk, ut och dödades i grottor i Fosse ardeatina utanför staden. På Via Rasella kan jag inte se någonting som minner om händelsen. Inget utom, för det tränade ögat och för den som vet vad man ska titta efter, kulhålen högt uppe på några fasader på den plats där gatan vidgar sig något.

Minns folk fortfarande vad som hände här? Jag tänker ofta att det skulle vara intressant att veta vad den här platsen betyder för romarna idag, om den betyder något alls. Kanske har Via Rasella reducerats till en fotnot i historikernas böcker. I alla fall påminner den mig om just detta: att döden är något vi alltsomoftast kan gå förbi i tystnad, om vi ens alls lägger märke till den.