Ensamhet i den moderna tidsåldern

Inte bara har jag varit offline i en och en halv vecka: under ett drygt dygn hade jag dessutom ingen mobiltäckning. Detta inträffade under en fjällutflykt varvid vi skulle övernatta i tält. Det kan här noteras att vi alltså hade full mobiltäckning på kalfjället, något som väl egentligen är mycket konstigare. Det kan också noteras att vi alltså befann oss ungefär en dagsmarsch från civilisationen. Men detta faktum var i sig ganska mysigt. Det gav inte tillnärmelsevis upphov till samma känsla av utsatthet som detta med att inte kunna nås, inte ens på mobilen.

Nu är det ju på ett sätt rätt naturligt att i ett sånt läge vara bekymrad om man är avskuren från möjligheter till kommunikation - tänk om något skulle hända. Men jag undrar ändå om inte den omedelbara reaktionen är ett "äsch, nu kan jag inte SMS:a att jag är framme! Jag kan inte MMS:a en bild på solnedgången!

Det är i så fall ett märkligt tillstånd att eftersträva - fysisk avskildhet, men ständigt digital kontakt med omgivningen. Och en märklig ensamhet som infinner sig, där i den tysta mobilskuggan.