Allt blir så mycket bättre i färg

I går kväll arrangerades en ganska speciell föreställning på Ara pacis-museet: denna föreställning gick ut på att Augustus berömda fredsaltare "färglades" på så sätt att man man projicerade rekonstruktioner av altarets fasader, så som de bör ha sett ut när de färger relieferna var bemålade med var kvar, på själva monumentet. Augustus fredsaltare har ju länge, precis som all antik skulptur och monumentalarkitektur, rekonstruerats som "vitt." Detta trots att man egentligen nog alltid vetat att alla de där skulpturerna troligtvis ursprungligen var färglagda: färgspåren finns ju i flera fall kvar. Men de vita marmorskulpturerna passade ju mycket bättre in i den bild av antiken som länge varit förhärskande. Nu har vi släppt det paradigmet; i stället har det blivit högsta mode att rekonstruera antiken som "färglagd" (inte minst TV-serien Rome gjorde ju mycket för att ge publicitet åt denna idé).

Idén att färglägga Ara pacis är i alla fall enkel, resultatet är förbluffande snyggt och inte så lite anslående. Var det så här antikens monument kan ha sett ut? Efter en liten stund så infinner sig dock en känsla av att det just är detta som är problemet: det är så snyggt. Det är FÖR snyggt. Och vi vet ju hur det blir med snygga rekonstruktioner.

Jag hade velat se att man hade projicerat två olika bilder på monumentet: en rekonstruktion - den besökarna fick se - och en där man bara belyste de delar av monumentet som faktiskt finns bevarade, med de färger som faktiskt finns belagda med färgspår. För den här färgläggningen är inte nödvändigtvis mer sann än idén om antikens vita marmor: den är ett steg närmare (något slags) sanning, visst. Men det förblir en rekonstruktion.

Ändå skulle jag inte vara förvånad om denna rekonstruktion för dem som besökte Ara pacis igår kväll visade exakt hur antiken VAR. För det som i ett led är en gissning blir ju i nästa led en Etablerad Rekonstruktion, för att i ett tredje led bli en Vedertagen Sanning. Eller hur?

Är vi alltså på väg in i ett paradigm om "den färglagda antiken" nu? Och om "idén om den vita marmorn" sa betydligt mer om 1700-talets Europa än om antiken, vad säger då denna idé om den "färglagda antiken" om vår tid? Något om den diversifiering vi upplever i vårt samtida samhälle, kanske?