Sent i november...

…brukar jag – även om årets novemberväder i alla fall i skrivandets stund snarare för tankarna till mars – plocka fram boken med samma titel, den bok som i mitt tycke är Tove Janssons mästerverk. Det är nu en rätt speciell berättelse, eftersom den muminfamilj som hennes historier kretsar kring ju aldrig är närvarande – eller i alla fall inte fysiskt; kanske är de i högsta grad andligen närvarande. Ett antal mer eller mindre udda figurer dras av olika önskningar och behov, som de kanske inte förstår själva, till mumindalen och muminhuset, bara för att märka att familjen inte är hemma. I familjens bortavaro tycks det som om de försöker fylla familjens roller så gott de kan: hemulen försöker bli som muminpappan, filifjonkan som mamman. Det är en roande, rörande och stundtals oerhört poetisk berättelse om individer som försöker vara det de tror att de förväntas vara. Rättare sagt, alla utom onkelskruttet, som i sin glömska i stället passar på att göra precis vad som faller honom in:

”Han var hemskt gammal och hade lätt för att glömma. En mörk höstmorgon vaknade han och hade glömt vad han hette. Det är lite melankoliskt att glömma de andras namn men bara skönt att kunna glömma sitt eget.”