Du är vad du äter

Att läsa om Mats Eric Nilsson - bättre känd som den hemlige kocken - och hans krig mot den mat vi intet ont anande (eller åtminstone inte fullt så mycket ont anande som vi borde) sätter i oss är inte bra för moralen. Ingenting är vad det ser ut att vara: den färskpressade juicen är inte färsk, det butiksbakade brödet är inte bakat, balsamvinägern är falsk och whiskyns mysiga bärnstensfärg fixas till med sockerkulör (fast det där sista har jag faktiskt vetat länge; tänk så märkliga prioriteringar studenter har). Som Thomas Di Leva skulle ha sagt: vem ska man tro på när det är så här?

Det är lätt och tacksamt att demonisera matvaroproducenter som ett slags ondskefulla fabrikörer – lite som Willy Wonkas elake storebror – som skor sig på vanligt folk. Men det är ju mer komplicerat än så, eller hur? Vi lägger så lite tid som möjligt på matlagning eftersom vi inte har tid; vi lägger så lite pengar som möjligt på mat eftersom det är mycket annat vi vill – eller för den delen måste – lägga pengar på i dessa våra ack så moderna liv. I det läget erbjuder oss fabrikörerna kassa men billiga halvfabrikat – eftersom det är precis vad vi konsumenter är beredda att betala för. Det är vackert så att säga att vi borde baka eget bröd och göra mer mat från Äkta Råvaror. Men problemet är ju att den typen av mathåll i princip förutsätter att någon sköter hushållet på heltid. Är vi beredda att betala det priset? Så visst är det förnuftigt att granska innehållsdeklarationen och räkna antalet E nästa gång man handlar, men det kanske bara är att angripa symptomen. Vi kanske lika mycket ska fundera lite i största allmänhet kring vad vi är beredda att försaka/satsa på för det sätt på vilket vi lever.

Icke desto mindre är det nästan omöjligt att motstå att, med Nilssons senaste bok Äkta Vara i högsta hugg, bedriva räfst och rättning i skafferier och kylskåp. Den där falska balsamvinägern, den får väl slängas, antar jag (synd, den var ju rätt god ändå). Buljongtärningarna? Innehåller mest det som jag nu vet heter smakförstärkare. De får gå i soppåsen de med. Mjölken? Innehåller säkert nåt otäckt den med (annars borde den ju inte kunna hålla så länge som den gör, eller hur?). Ajöss med den. I slutändan antar jag att det enda som kommer att bli kvar är den där plastbyttan med hemkokt lingonsylt (tack snälla mamma!). Det blir väl den jag får leva på resten av livet.