Jag har kommit fram till en punkt då jag skulle behöva bedriva lite källforskning med hjälp av CIL (som, för den oinvigde, utläses Corpus Inscriptionum Latinarum; det rör sig om x antal meter enorma luntor i vilka man trängt ihop alla latinska inskrifter från antiken. Nog sagt därom). Jag sätter mig vid ett stort, spegelblankt bord, slår upp en av dessa luntor och…blir sittande. Jag vet knappt vart jag ska börja. På sida 1? Längst bak? Med något av alla indices? Och så blir jag så där frustrerad över min egen utbildning igen. Ty jag är disputerad antikhistoriker, men jag har aldrig under min utbildning lärt mig hur man använder CIL. Något som jag i alla fall själv tycker att jag verkligen borde kunna, åtminstone hjälpligt.
Jag vill verkligen inte skylla ifrån mig här: jag kunde ha tagit tid under forskarutbildningen att lära mig något om CIL. Problemet var bara att jag hade fullt upp med att försöka skriva min avhandling. Och när det nu finns åtminstone några kolleger på universitetet som faktiskt kan CIL, eller har liknande specialistkunskaper, kan jag tycka att det hade varit bra ifall det någon gång hade ordnats någon slags liten crash course för oss oinvigda.
Jag kan till fullo förstå tanken med att forskarutbildningen går ut på att doktoranden själv ska lära sig forskningens hantverk. Men inte minst nu när doktorander jobbar under en sådan extrem tidspress kunde det väl ligga en poäng i att i större utsträckning visa doktoranderna vilka redskap de kan behöva. I stället för att låta dem räkna ut det själva. Så att de kan lägga mer av sin - både för dem och för institutionerna - värdefulla tid på det som de faktiskt egentligen är där att göra: själva forskningen. Är det vettigt att varje doktorand lägger en stor del av sin utbildningstid på att uppfinna hjulet en gång till?
Näe, nu går jag och letar rätt på någon som begriper sig på CIL i stället.
torsdag 27 maj 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Mmm. Jag tycker mig ha sett nu i fler fall av doktorerande närstående som gett mig intrycket att det verkligen är ganska mycket famlande i blindo under mångas forskarutbildning.
Man undrar ju om det inte finns ett bättre sätt.
Exakt. Problemet är nog att många institutioner inte riktigt ställt om från den situation som var fram till slutet på 90-talet; då blev man antagen till doktorand och sedan verkar man ha haft några speciella tidskrav. Då kunde utbildningen också få ta sin tid, vilket den inte kan idag.
Man skulle ju här önska sig en syntes. Ett system där man får tid att faktiskt utbildas, men med lite tryck på att faktiskt inte låta folk skvalpa runt i systemet utan styrfart.
Det värsta är ju att man knappast kan låta politikerna bestämma, och knappast professorerna.
Skicka en kommentar