Utopier

Den norskamerikanske skulptören Hendrik Christian Andersen kanske inte är så välkänd numera. Han kom i alla fall tydligen att bosätta sig i Rom och han dog också här; hans kombinerade hem och ateljé är numera museum. Ett museum som råkar ligga ganska nära där vi bor. Så det har länge varit på önskelistan att gå dit. Men ni vet hur det är, de där ställena som är riktigt nära låter man hela tiden vänta. Man kan ju ta det en annan dag. I dag gick vi till slut dit.

Det är väl ingen överdrift att ingen av oss gillade HCs skulpturer (ni kan se ett generöst urval här). Man kan sammanfattningsvis säga att det var mycket nakna, närmast larvigt muskulösa kroppar i mer eller mindre förvridna ställningar, konstigt tomma leenden och händer uppsträckta mot…framtiden? En bättre värld? De här groteska skapelserna kändes desto mer deprimerande då vi kunde jämföra ett fotografi av skulptörens bror med en skulptur HC gjort av densamme. Skulpturen var mycket lyckad - HC hade uppenbarligen talang. Det var inte där felet låg.

Men den märkligaste av HCs skapelser var hans vision om en framtida “kommunikationsstad”, som han visualiserade på ett antal enorma planscher tillsammans med den franske arkitekten Ernest Hebrard 1912-13. Staden - som på en av planscherna faktiskt är placerad vid kusten utanför Rom, norr om Ostia - är en enorm vision i obönhörlig symmetri, med breda boulevarder och enorma palats. Längst ut i staden finns en hamn med ett inlopp vaktat av två enorma statyer som närmast för tankarna till Tolkiens argonath som de ser ut i filmen The Fellowship of the Ring. Om man böjer sig riktigt nära kan man faktiskt också hitta människor på de här planscherna. Men de tycks bara ha en enda funktion: att vara väldigt små.

Det här är en samhällsvision jag sett någon annanstans, i betydligt mer skrämmande tappning. När vi går ut från museet är jag nästan tacksam över Roms oordning, kaos och brist på symmetri.