Covers

Jag har alltid varit mycket förtjust i covers. I sämsta fall är det någon artist som har gjort en version not-för-not av någon vördad låt; det tillför oftast inte så mycket. I andra fall försöker en artist göra något radikalt annorlunda av en låt. I allra bästa fall är en cover en version som är radikalt annorlunda, som ändå får en att se något nytt i originalet.

En sådan cover, i litterär form, har kollegan Dimitrios Iordanoglu gjort på Iliaden. Han har förlagt den till förortsmiljön och bytt ut mytens hjältar mot moderna gangsters. Det är roligt, vanvördigt (i alla fall kommer säkerligen purister att tycka det) och mycket tänkvärt. Dimitrios jämför den homeriska lyriken med gangsterrap och konstaterar att det, om man skrubbar bort den hexameter Iliaden är instoppad i, finns stora likheter. Likheter som förstås överraskar och somliga säkerligen kommer att tycka är direkt anstötliga. Dimitrios lyckas härigenom effektivt och elegant avkläda Iliaden de lager av kulturell vördnad som den genom årtusendena blivit inpackad i: kvar står en förbluffande brutal berättelse. Frågan vi står kvar med är: hur kommer det sig att den här mörka berättelsen om hämnd, våld och död blivit så sönderestetiserad och anses som så "fin"?

Om ni behöver fundera på saken kan ni alltid lyssna på den här covern under tiden. Eller den här.