There are places I remember

Det är lite vemodigt att Hultsfredsfestivalen lägger ned. Den gången jag var där - 1997, for the record - var en av de där formativa upplevelserna i livet. Bara resan dit, där den sista lilla sträckan var med ett gammalt ånglok på en smalspårig järnväg, var ju ett äventyr. Väl framme på festivalområdet fanns där flera trevliga ängar man kunde slå upp sitt tält på en bit ifrån festivalområdet: närmare grindarna in till scenerna låg ett skogsområde, där det inte fanns en enda platt kvadratmeter och marken var lerig. Det var förstås där alla slog upp sina tält - så även jag, efter att ha lyckats hitta en plätt som inte lutade alltför mycket. Stämningen, och de sanitära förhållandena, i den där skogen var väl som man kunde förvänta sig med tanke på situationen, ett tiotusental 20-åriga punkare, långt borta hemifrån. Med andra ord inte direkt jätterent. Men det var en fantastisk känsla, detta med att liksom vara på rymmen. Jag gick runt i en rätt ful vit Beppehatt och lånade ciggisar av folk - jag har aldrig rökt vare sig innan eller efter, men just då kändes det helt rätt att bara drälla runt lagom nochalant med en cigg mellan fingrarna som jag av och till puffade liknöjt på.

Så var det banden - Nick Cave var på sitt allra bästa/sämsta humör (svårt att avgöra med den karln), Suede (enda spelningen någonsin där jag har backat på grund av publiktrycket, annars har det alltid varit stor sport att försöka smygavancera närmare scenen under pågående spelning). Red House Painters som (tror jag) gjorde sin enda Sverigespelning någonsin - inte en jättebra spelning, men jag är ändå väldigt glad att ha sett dem. Tiamat, med deras psykedeliska ljusshow i sommarkvällen. Electric Banana Band, förstås, med alla punkare som dansade runt i leran framför scenen. Och så var det det där tyska bandet, Rammstein hette det tydligen. Som festivalledningen, enligt vad man kunde läsa i programhäftet innan, hade flyttat upp till en större scen efter att ha sett en inspelad konsert där sångaren tände eld på sig själv. Och jodå, det brann friskt och sprutades eld lite här och var under spelningen. Under sista låten började de där tygstyckena som hänger på sidorna av scenen brinna, men vid det laget tänkte man att det nog skulle vara så. Ända tills folk kom uppspringande på scenen med vattensläckare. Så scenen brann, det sprutades vatten åt alla möjliga håll och bandet manglade på. Sista natten var jag uppe och lyssnade på Daft Punks spelning någon gång framemot småtimmarna. Sedan var det bara att försöka hålla sig vaken för att sedan ta ett tåg hem tidigt på morgonen. Där jag kollapsade, antagligen obeskrivligt skitig. Jag undrar vad mannen bredvid tänkte.

En av de där formativa upplevelserna, som sagt. Samtidigt kommer man inte ifrån att jag aldrig åkte tillbaka - det räckte med en gång. Det var på det hela taget lite för skitigt och, tja, lite för långt bort. Jag antar att jag inte är den ende att ha känt så eftersom Hultsfredsfestivalen alltid har haft större eller mindre problem med biljettförsäljningen.

Men det känns ändå som sagt lite vemodigt.