Den här platsen var nu antagligen ganska kaotisk även under antiken. Här här möts nämligen två vägar, Via Labicana och Via Prenestina. Inte mindre än sex akvedukter går också in till staden här. De valv som stöder de två sista som byggdes här, aqua Claudia och Anio Novus (båda påbörjade under Caligulas regering, år 38, och avslutade av kejsar Claudius år 52), där de – staplade på varandra – korsade de två vägarna utgör Porta maggiore. Det blev dock ingen stadsport innan Aurelianusmuren började byggas.
Claudius är en kejsare med ganska komplicerat eftermäle. Å ena sidan beskrivs han som en löjlig gammal gubbe av vissa antika historiker (som vi visserligen vet tillhörde senatsaristokratin och alltså tillhörde kejsarnas fiender, men det är märkligt vad lätt vi glömmer bort det). Å andra sidan kan man inte komma ifrån att mycket nyttigt uträttades under hans regering. Det anlades en hamn i Ostia och två av Roms största akvedukter - de två vi ser här - byggdes alltså också. En annan akvedukt, aqua virgo, restaurerades också. Och precis som där finns här en inskrift som säger att ”Tiberius Claudius kejsare etc., med egna medel bekostat konstruktionen av aqua Claudia från de källor som kallas Caeruleus och Curtius och även Anio Novus”.
De två nedre inskrifterna visar också på detta. Den första låter omtala kejsar Vespasianus. Han blev kejsare efter diverse om och men efter att Claudius efterträdare, den illa beryktade Nero, begått självmord. Vespasianus ska ju ha varit en ganska hård och gnidig gubbe om man får tro hävderna (han är väl mest berömd för att ha lagt skatt på den urin som valkare samlade in med motiveringen att ”pengar luktar inte”). Men även han lät restaurera de här akvedukterna. Likaså gjorde hans son Titus, som efterträdde Vespasianus som kejsare men bara hann regera i två år. Inskrifterna gör gällande att båda dessa reparerade akvedukterna – återigen för egna medel. Man kan förstås fråga sig vad som var skillnaden mellan offentliga medel och kejsarens egna medel. Men det är ändå rätt intressant att det sågs som viktigt att framhäva att det rörde sig om kejsarens egna slantar.
Båda akvedukterna blev drygt tvåhundra år senare inbyggda i Aurelianusmurarna. Dessa restaurerades sedan ett flertal gånger, först i början på 300-talet. På den här platsen kan man se spår efter en andra restauration som genomfördes under kejsar Honorius i början av 400-talet. Då befann sig Rom sedan ett antal årtionden i ett helt annat läge. Staden var inte längre huvudstad i riket och barbarer härjade kors och tvärs i riket. Honorius har också brukat räknas som en av Roms allra svagaste kejsare. Under förstärkningarna 401-403 byggdes halvcirkelformade torn runt porten. Under 1800-talets första årtionden togs de bort så att originalporten från Claudius regering blev synlig igen. Till vänster om Porta maggiore har man rekonstruerat en liten bit av ett av Honorius torn med en inskrift. Förstärkningarna var i vilket fall inte till någon - år 407 plundrades Rom av västgoterna. Detta var första gången på i runda slängar 700 år som Rom hade plundrats av barbarer och det verkar ha gjort ett enormt intryck på samtiden. Staden reste sig aldrig efter detta.
Här har vi också bagaren Eurysaces grav. Den uppfördes ursprungligen ca 30 f. Kr och har en underlig, närmast trapetsliknande form, antagligen för att passa på en ledig plätt mellan vägarna. Inskriften meddelar att detta är Marcus Vergilius Eurysaces grav. Eurysaces var antagligen frigiven slav. De reliefer graven är försedd med visar att Eurysaces var bagare – bland annat kan man här se vad som i alla fall ser ut som en pizzaugn. Världens första?
Porta maggiore, med Eurysaces grav framför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar