Här kan det nu behövas en lite förklaring: vi som arbetar eller går en kurs på Svenska institutet i Rom får ett kort, utfärdat av något statligt ministerium, som ska ge oss fritt inträde på diverse museer. Eller i alla fall museer som är ägnade åt konst eller arkeologi. I teorin. I praktiken kan man mötas av alla möjliga olika scenarion: ibland är det inga problem alls att komma in gratis, även på museer som inte alls handlar om konst eller arkeologi (det är med andra ord alltid idé att visa fram kortet). Ibland påpekas det att det museum man just försöker snylta in sig på inte handlar om konst eller arkeologi, utan om något annat. Ibland får man veta att museet inte är statligt utan kommunalt (fast på vissa kommunala museer kommer man in med kortet). Någon gång kommer man inte in gratis, men får rabatt. Någon gång så blänger de kyligt på en, brister ut i en längre utläggning och ger en sedan en fribiljett, liksom för att pränta in i en att man minsann ska vara oerhört tacksam för att man fick den där biljetten. Och så vidare.
Missförstå mig nu inte: jag ÄR tacksam över att ha det där kortet, oerhört tacksam. Det är mycket generöst av italienska staten att låta oss gå in gratis på landets museer, som otvivelaktigt behöver de inkomster inträdena genererar. Och jag vill framhålla att jag de gånger jag inte kommer in gratis med kortet utan att knota betalar mina inträdesavgifter. Det är bara de där oerhört skiftande reaktioner som det där kortet genererar jag tycker är något lustiga.
Och den här damen blänger som sagt mycket misstänksamt på mig. Frågar om jag är lärare. “Si”. “Lärare i…?” säger hon, mycket prövande. “Archeologia classica”, svarar jag.
Jag får lov att erkänna att det kändes ganska coolt att säga de orden. Fortfarande rätt surmulet räcker damen över en biljett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar