Från en osynlig stad (6)

Tiden går och snart är det dags att lämna Rom för den här gången. Men några historier till hade jag tänkt att det vore kul att delge läsekretsen innan jag åker, så det är lika bra vi drar ut och vandrar igen. Idag börjar vi i en helt annan del av stan än sist, vid kyrkan Santa Croce in Gerusalemme. Här låg under ett antiken ett för de flesta rätt okänt romerskt palatsområde som brukar kallas Sessorianum. De ruiner som finns här ser inte mycket ut för världen och det kan tyckas långsökt att tolka dem som rester efter ett palats. Men det har också att göra med vad man menar med ett “palats”. Egentligen är det, i det här fallet, snarare en villa.

Villorna verkar nu ha varit oerhört viktiga för romarna. Mycket i den romerska kuturen kretsade kring dem – romarna pratade gärna om det ”sunda lantlivet” (skalden Lucretius till exempel talar om hur fint det är att kunna sitta i sin villa och titta ut över vad som sker runt omkring en, själv oberörd av stadens och världens stress, larm och brådska). Det kan ligga nära till hands att jämföra romarna med dagens överurbaniserade människor, i det att de ständigt tycks ha längtat ut från staden.

Inte minst flera kejsare föredrog sina stora lantvillor framför den jäktiga staden Rom – ett exempel är Hadrianus och hans villa i Tivoli. Ett annat, det kanske mest kända, är kejsar Tiberius - Augustus efterträdare som, enligt den bild av honom vi får från de antika källorna, aldrig verkar ha velat ha jobbet. Kanske kände han att han aldrig kunde leva upp till vad företrädaren åstadkommit. Så han lämnade staden helt och tillbringade de sista tio åren av sitt liv på Capri, i den så kallade Villa Iovis – en dyster borg högt uppe på en klippa, varifrån han kunde se ifall folk var på väg till ön. Man anser sig ha identifierat Villa Iovis som de ruiner som fortfarande finns kvar högst uppe på Capris östspets.

Men de flesta verkar ha valt en slags kompromiss: villaområdet runt själva Roms centrum – suburbium, Roms ”grönbälte.” Och det är där Sessorianumpalatset ligger. Det ska ha anlags under den så kallade severiska dynastin. Vilka var då det? Septimius Severus var ursprungligen från Leptis Magna i Nordafrika, en av många som utropades till kejsare i den oreda som uppstod efter att kejsaren Commodus (känd senast från Gladiator) hade mördats i början av 190-talet. Septimius Severus kom att behålla makten länge och gjorde sig känd för mycken byggenskap, inte minst i Rom. Septimius Severus hade nu två söner, Caracalla och Geta. På sin dödsbädd ska han ha sagt åt dem att ”vara eniga, löna soldaterna och förakta alla andra.” Åtminstone Caracalla lydde bara delvis: han lönade soldaterna och föraktade alla andra - dock inklusive sin bror, som han rätt omgående såg till att få mördad. Och möjligen är det under Caracalla som det här området börjar byggas. Varför här? Kanske på grund av att vissa militärläger låg i närheten.

Sessorianumpalatset byggdes sedan ut, kanske under Caracallas och Getas yngre släkting Heliogabalus, som nog kan göra anspråk på titeln den ondaste av alla onda romerska kejsare. Han hade vid unga år blivit överstepräst i Baals kult i Emesa och redan som tonåring utropad till kejsare. Enligt hävderna ska han ha varit ett rent vidunder: han förtryckte medborgarna med diverse skatter, förrättade människooffer (varvid han som Alf Henriksson observerar, av ren elakhet såg till att offra barn vilkas föräldrar var i livet); han utvecklade en vanvettig lyx; på hans kalas kunde man till exempel trakteras med bönor med bärnsten och ris med pärlor. Mitt i måltiderna kunde han få för sig att släppa in lejon eller leoparder som han låtit tämja bara för detta syfte – gästerna som inte visste att djuren var tama blev vettskrämda och dog ibland, vilket gjorde Heliogabalus mycket nöjd. I fall han skulle behöva ta livet av sig hade han gjort ett antal förberedelser för att kunna göra det in style – han lät tillverka ett purpurfärgat silkesrep, ett gyllene svärd och ett gyllene och juvelbesatt torn som han skulle kunna hoppa ned och slå ihjäl sig från, osv osv osv osv. Heliogabalus gick själv hän när han hade adopterat sin lille kusin Alexander Severus: han ångrade av någon anledning detta och planerade att mörda den lille (detta ska faktiskt ha skett just här). En sammansvärjning bildades dock och Heliogabalus blev i stället själv mördad. Hans lik släpades genom Roms gator och slängdes i en kloak som visade sig vara för trång, så man drog ut liket igen och slängde det i Tibern i stället. Heliogabalus tilldömdes sedan damnatio memoriae - inskrifter som nämnde honom utraderades och den fjortonårige Alexander Severus utropades till kejsare.

Men vad är det då som finns kvar av severernas palats? För det första det som nu är kyrkan S. Croce, antagligen ursprungligen en stor mottagningshall i palatskomplexet. Vi vet från senantika notiser att det i trakten fanns en amfiteater; det måste vara den lilla amfiteater som ligger bredvid kyrkan. När Aurelianusmuren byggdes drogs arenan in i muren och förvandlades till en fästning. Varför hade man en amfiteater i ett kejsarresidens, kan man undra? Amfiteatrarna, och i ännu högre grad kappkörningsbanorna, var de platser där kejsaren såg sina undersåtar och de såg honom. De var rum där var och en hade sina bestämda platser, där den romerska samhällsordningen blev tydlig. De här arenorna fyllde alltså en mycket viktig politisk funktion i riket. Här finns faktiskt också rester efter en enorm kappkörningsbana, samt resterna av en enorm korridor som verkar ha lett från mottagningshallen till kappkörningsbana. Men mer om detta i nästa inlägg.