Det är rätt fascinerande, det här med att de gamla romarna var så lika oss, och samtidigt inte. Dagens exempel: deras syn på naturen. Romerska författare är tämligen snara att idealisera det enkla, rustika livet på landet; de verkar ha en längtan till landet som dagens storstadsbor kan ha lätt att känna igen sig i. Men den natur romarna längtade ut till var mycket väl ordnad: ett vackert romerskt landskap, i romersk mening, var odlat, med sädesfält, vinodlingar, olivlundar. Naturen var ett nyttolandskap, något som skulle bemästras och förbättras. Den oordnade naturen däremot sågs mest som ett hot, som en fiende som skulle besegras.
Även idag verkar de vid Medelhavet vara betydligt mer urbaniserade än vi. De verkar liksom inte ha den där romantiserade natursyn som vi har. Delvis har det säkert med landskapet självt att göra. Den som tillbringat någon längre tid vid Medelhavet förstår varför – naturen där är ofta helt enkelt inte vidare trevlig: den består av taggiga buskar som sticks och elaka smådjur som bits, förbrända magra jordar på sommaren och skarpa klippor. Det är ofta dramatiska landskap, men vackra är de inte direkt. Inte som det svenska sommarlandskapet i alla fall.
Sen har det nog med historien att göra också: i Medelhavsvärldens stadslandskap var skogen farlig, full med rövare. I det medeltida norden, däremot, kunde man fly till skogs undan lagen eller bryta ny mark och odla upp ny jord. Skogen, vildmarken, kunde här symbolisera frihet.
På samma vis som romarna omhuldade en den kontrollerade naturen så hade de nog inte heller vår inställning om att naturen är något skyddsvärt, något som måste vårdas. Men det är ju också först idag som vi människor kommit så långt i vår strävan att kontrollera vår omvärld att vi faktiskt har möjligheten att förstöra naturen. Och är det inte först då, då vi KAN förgöra naturen som frågan huruvida naturen är skyddsvärd blir meningsfull överhuvudtaget?
Samma sak måste vi nog ha i åtanke när det gäller alla de djur som dödades vid djurhetsningarna. De mängder djur som dödades för underhållnings skull vid dessa tillställningar är nog en av de saker som de flesta tycker känns mest upprörande med romarriket. Men: det här var en tid då djur fortfarande var ett hot. Begav man sig utanför en stad kunde man bli anfallen av vilda djur och dödad. Återigen: det är först idag när vi människor uppnått en sådan kontroll över vår omvärld att det är VI som är hoten mot djuren som frågan uppstår huruvida djur är skyddsvärda. För romarna var kanske djurhetsningarna, liksom trädgårdarna och villorna i vilka båda en ”tuktad” natur återskapades, båda illustrationer av att de levde i ett ordnat samhälle – en bild av trygghet.
P.S….och hela anledningen att ni härmed får ta del av dessa tankar är att de var en del av förberedelserna inför en guidning jag gjorde idag, om trädgårdar under antiken. Jobbet för med sig en del rätt annorlunda situationer. Det är en del av charmen med det. D.S
tisdag 10 februari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Peter Englund har skrivit en fin essä på samma tema i Förflutenhetens landskap som jag tycker mycket om (även om han inte berör det romerska). Läsvärd!
Ps. Men fåren då, du glömmer väl inte fåren?! :)
Gaaahh! Ständigt denne Englund...så fort man tycker att man kommit på nåt klokt så visar det sig att han redan skrivit om det. För typ 20 år sen...;-))
Men visst är väl fåren lite av ett case in point? Romarna uppskattade väl dem närmast pga ullen och mjölken, snarare än för deras välljud, kloka utseende och charmerande personligheter?:-D
P.S. Jag hoppas att du noterade inläggets vitsiga titel? D.S.
Fast jag antar att du egentligen vet att vi visst har haft förmågan att förstöra naturen väldigt länge (lite beroende på vad man menar med att förstöra, förstås). Erosion och jordförstöring är till exempel inget nytt där människan dragit fram, sånt som vad jag har förstått faktiskt har förfulat landskapet (och försvårat odling) en hel del kring Medelhavet sen tusentals år tillbaka. Och utrotat djur har vi gjort sedan vi uppfann jaktvapen. (Mina huvudsakliga källor är Jared Diamond och Alan Weisman.)
Point taken. Men jag tror ändå att det är först nu som vi VET att vi har förmågan att förstöra naturen - dels för att vår förmåga till förstörelse är så mycket större nu och dels för att resultaten av denna förstörelse därför syns mycket fortare. Erosionen tror jag inte var något som antikens människor upplevde, fr. a inte som människopåverkad - det är ju dessutom en naturlig process (även om människan är ganska bra på att påskynda den).
Och du har helt rätt i att vi utrotat djur sedan vi uppfann jaktvapen. Min poäng var snarare att vi idag har en etisk syn på detta vi inte alltid har haft.
Skicka en kommentar