Brottslingen, självmördaren och oäktingen

Under de senaste åtta åren eller så har jag av och till gjort guidade visningar på Uppsalas Museum Gustavianum. Det har under de här åren blivit ett antal visningar. När jag i samband med dessa visningar talar om Olof Rudbecks rätt berömda anatomiska teater brukar jag alltid nämna att det bara var vissa typer av personer som man fick dissekera i denna teater på 1600-talet: avrättade brottslingar, självmördare och oäktingar. Och när jag berättar detta börjar i nio fall av tio någon, några eller till och med de flesta i gruppen att fnissa. Ofelbart.

Jag tycker själv inte att detta är vidare lustigt, jag kan inte minnas att jag tyckte det ens första gången jag hörde det. Så varför tycks då alla dessa besökare under alla dessa år tycka det här med brottslingarna, självmördarna och oäktingarna är så lustigt? Tillfredställer det kanske en idé de hade med sig till muséet om gångna tiders stolligheter?

Det finns nu en mycket logisk förklaring. I 1600-talets värld var människokroppen Guds skapelses krona och därmed fullkomlig, perfekt. Att skära i och skära sönder människokroppen var alltså att göra våld på Guds skapelse. Vilket naturligtvis kunde medföra vissa risker. Alltså var det säkrast att dissekera kroppar efter människor som förbrutit sig gentemot Gud, som därmed inte längre var perfekta, där skadan redan var skedd. Därför brottslingarna, självmördarna och oäktingarna. Alla som bevistade dissektionerna ombads efter spektaklet att även bevista begravningen: de som dissekerats begravdes dessutom på kyrkogården. Något som personer sådana som man fick dissekera normalt inte hade rätt till. Men genom att låna ut sina kroppar till vetenskapen sågs det tydligen som att man kunde betala tillbaka sin skuld till samhället, och till Gud. På det hela taget bemöttes "dissektionsobjekten" med en respekt som borde göra intryck även på vårt "moderna" samhälle.

Det är klart att historien är rolig och erbjuder många kul anekdoter - det gör vår samtid också. Men vid närmare skärskådning visar det sig att gångna tiders människor tycks ha haft sina goda skäl till det som i eftervärldens ögon kan framstå som dårskaper. Så, kära museibesökare, vänta åtminstone på förklaringen nästa gång, innan ni skrattar. OK?