Nobody expects the Spanish Inquisition...

Ett av Monty Pythons running gags var att Spanska Inkvisitionen brakade in i tid och otid, företrädesvis i lägen då ingen förväntade sig dem. Varpå inkvisitorerna i sin ondska satte igång att tortera folk med hemskheter som mjuka kuddar och the comfy chair.

Jag kommer att tänka på detta när jag nu läser en rätt ny bok betitlad Dogs of God: Columbus, the Inquisition, and the Defeat of the Moors, av en viss James Reston, Jr. Jag skulle önska att det vore en bra bok. Men efter drygt 100 sidor har det i alla fall ännu inte blivit det. Författaren är mest intresserad av de olika inkvisitorernas ondska å ena sidan och den tvivelaktiga moralen vid de olika spanska hoven å den andra. Jag som för min del undrar hur den spanska invisitionen kunde få den särprägel den fått publicitet för och ur vilka stämningar den hämtade sin näring, har ännu inte fått veta något speciellt givande. Columbus som utannonseras i titeln har just dykt upp på scenen; det ska bli spännande att se hur Reston lyckas tråckla ihop honom med resten av berättelsen.

Och återigen tänker jag på vad som mer och mer framstår som ett kanske omöjligt dilemma inom den så kallade populärvetenskapen: att historien aldrig, aldrig är svartvit. Och att sagda, icke svartvita, historia aldrig tycks bli en bra story.