Ostindiaservisen och de sociala spelreglerna

-Vilket porslin ska vi använda till middagen, frågar jag inför en finare middag några dagar in på det nya året. Vi kan väl använda det fina som finns i skåpet, blir svaret. Jag tar fram en stapel med tallrikar och konstaterar att det är riktigt fint, en Ostindiamodell av ett berömt svenskt märke. Varifrån har vi fått det? Från mina farföräldrar, tydligen. Man fann porslinet bland deras saker efter deras död och alla blev överraskade över att de överhuvudtaget ägde den här servisen: de hade aldrig använt den. Den var väl alldeles för fin för att användas.

Så snålt och småsint, hinner jag tänka, att ha en så fin porslinsservis och sedan aldrig använde den, med motiveringen att den är "alldeles för fin". Men sedan tänker jag att om detta var snålt så känns det också som om det är väldigt tidstypiskt. För har vi inte alla mor/farföräldrar eller åtminstone någon gammal släkting som haft en fin porslinsservis som aldrig användes?

Det handlade inte om nytta: i det samhälle och i den miljö där mina farföräldrar levde skulle man antagligen helt enkelt ha en finservis, vare sig man tänkte använda den eller inte. Det var sånt som anständigt folk hade. Liksom alla dessa silverskedar. På så sätt var mina farföräldrar och deras generation kanske lika "prylfixerade" som vår tid ofta sägs vara - i så måtto att de levde i en värld där en viss materiell kultur bidrog till att bestämma deras samhällelig status och sociala spelregler.