Enjoy the silence

Det är alltså ett problem, detta med att forntidens människor ständigt och jämt tycks saknas: det betyder att forskaren blir tvungen att försöka att rekonstruera dem, vilket nu kan ställa vissa krav på ens fantasi. Men detta kan ju också vändas till något positivt – där kunskap saknas finns ju ett större utrymme för fantasin: man kan göra De Försvunna till, tja, lite vad man vill att de ska vara/ha varit.

Ett ganska bra exempel på detta är etruskerna – ett folk som i princip bara tycks ha lämnat efter sig nekropoler som är allt en ruinromantiker kan begära (och lite till), märkliga målningar av uppsluppna gästabud, konstiga namn (var och varannan etrusk tycks ju ha hetat något i stil med Larth Fufluflu) och hemlighetsfullt leende porträtt. Samt - och det är väl däri problemet ligger - få, korta och svårtolkande inskrifter.

En av dem som lät sig fascineras av etruskerna var D.H. Lawrence, som kuskade runt i Etrurien på 1920-talet. Detta var under den tid då fascisterna just hade tagit över och det är ganska uppenbart att de nitiska svartskjortorna inte alltid var direkt överdrivet gästfria. Trots detta kunde Lawrence försjunka i etruskernas gravmålningar (ständigt dessa gravar!) och se ett glatt folk som dansade och log och som brutalt hade kuvats av de ondskefulla romarna; det gjorde ju inte saken bättre för bedömningen av romarna att fascisterna såg sig själva som romarnas arvtagare.

Men vad visar då etruskernas gravmålningar – deras verklighet, eller en tillvaro de drömde om i livet efter detta? Lawrences ibland mer än lovligt flummiga utläggningar om de dansande och sexuellt otvungna etruskerna säger kanske något om dem. Men jag är ganska övertygad om att de säger betydligt mer om Lawrence och det viktorianska Englands sexualmoral.

Efter Lawrence har etruskerna med jämna mellanrum uppdaterats. En utställning i början av 90-talet, talade nog kallad The Etruscans and Europe visade upp etruskerna som de första ”sanna européerna” och i Sybille Haynes Etruscan civilization: a cultural history (London 2000) har det upptäckts att etruskerna – ta daa! – var en av civilisations första verkligt kosmopolitiska/globaliserade kulturer. Var och en kan, precis som Lawrence, hitta sin alldeles egen etrusk. Allt medan etruskerna själva fortsätter att le så där hemlighetsfullt. Det tycks onekligen som om det smartaste de någonsin gjorde var att hålla tyst.