Dona pacem

I september 1636 stod slaget vid Wittstock mellan svenskar och kejserliga trupper. I historieböcker kan man läsa att detta var en viktig svensk victoria eftersom den återgav svenskarna initiativet efter några år av tveksam krigslycka. Man kan även läsa att den svenska vänstra flygeln som föll fienden i ryggen spelade en speciellt viktig roll den här dagen. Detta alltså enligt historien; för samtiden var det säkerligen bara ytterligare ett slag i ett krig som vid det laget pågått i knappt 20 långa, skitiga och blodiga år.

På vintern samma år hade Heinrich Schütz, hovkapellmästare vid det sachsiska hovet i Dresden, uppfört sina Musikalische Exequien – en dödsmässa som beställdes till prins Heinrich av Reuss begravning den 4 februari det året. Och i denna dödsmässa är 30-åriga kriget och dess fasor förunderligt långt borta. Heinrich Schütz musik kan bäst beskrivas med ett ord: stillhet. Det är inte musik som uttrycker smärta, trauma eller ens grubbel, utan visshet och ro. Sökte Schütz frammana denna stillhet för att han var omedveten om krigets fasor, eller på grund av att han var alldeles tillräckligt medveten om dem? Musik som är bister, osentimental och likväl andlöst gripande.

Och när vi nu är inne på ämnet är alltså inte heller Lux Interior, från den eminenta skräckfilmsrockabillyensemblen The Cramps, med oss längre. Aldrig igen lär väl världen få höra låtar med titlar som Bikini girls with machine guns.