9.58...

Som så många andra (halva jorden eller så?) sitter jag och ser i direktsändning hur Usain Bolt slår sitt eget lätt svindlande världsrekord med 11 ännu mer svindlande hundradelar. Ungefär en kvart senare bryts direktsändningen för nyheterna. I nyhetssändningen är Det Makalösa Värdsrekordet naturligtvis huvudnyheten. När sportsändningen sedan återupptas sitter tre svenska sportreportrar runt ett bord och pratar om rekordet, som en Historisk Händelse. Då har det gått drygt trettio minuter sedan själva loppet.
Ibland går det sannerligen fort.

Ensamhet i den moderna tidsåldern

Inte bara har jag varit offline i en och en halv vecka: under ett drygt dygn hade jag dessutom ingen mobiltäckning. Detta inträffade under en fjällutflykt varvid vi skulle övernatta i tält. Det kan här noteras att vi alltså hade full mobiltäckning på kalfjället, något som väl egentligen är mycket konstigare. Det kan också noteras att vi alltså befann oss ungefär en dagsmarsch från civilisationen. Men detta faktum var i sig ganska mysigt. Det gav inte tillnärmelsevis upphov till samma känsla av utsatthet som detta med att inte kunna nås, inte ens på mobilen.

Nu är det ju på ett sätt rätt naturligt att i ett sånt läge vara bekymrad om man är avskuren från möjligheter till kommunikation - tänk om något skulle hända. Men jag undrar ändå om inte den omedelbara reaktionen är ett "äsch, nu kan jag inte SMS:a att jag är framme! Jag kan inte MMS:a en bild på solnedgången!

Det är i så fall ett märkligt tillstånd att eftersträva - fysisk avskildhet, men ständigt digital kontakt med omgivningen. Och en märklig ensamhet som infinner sig, där i den tysta mobilskuggan.

Information (over)flow

Jag återvänder till en internetuppkoppling efter en och en halv veckas semester på behörigt avstånd från de digitala informationsmotorvägarna. Och jag möts - som väl alla som kommer tillbaka till jobbet efter sommarsemestern - av en e-postlåda fylld med post som man inte vill ha. Jag för min del hade drygt 500 e-postmeddelanden i inkorgen; av dessa var alla utom kanske ett 20-tal spam. Av de dryga 20 var de flesta meddelanden mer allmänna jobbrelaterade utskick; 3 meddelanden berörde mig personligen. Tre av drygt 500.

Det går ju nu ganska fort att radera spam. Men själva den hastighet och självklarhet med vilken vi raderar de oönskade erbjudandena, förfrågningarna m.m. är lite oroande. Hur lång tid behövs för att vi ska besluta oss för vilken information vi vill ha? Om vi vill förse någon annan med information, ställa frågor eller något liknande, hur många hundradels sekunder av den tilltänkte mottagarens uppmärksamhet har vi tillgång till?

Det har aldrig funnits tillgång till mycket information som nu. Men har det någonsin varit så lätt att missa viktig information?