Veckans soundtrack...

...är det här. Ett värmande ljus i novembermörkret. Och när vi ändå är inne på ämnet är SvD idag sympatiska nog att uppmärksamma Nick Drake.

Små saker betyder så mycket...

När jag häromfredagen öppnade en DVD-låda jag hade köpt så föll det ut en färgglad lapp ur lådan. På den stod följande text:

"Ta

Cheers

Muchas

Gracias

Thanks

a Bundle

Thanks for buying this genuine DVD.

We hope you enjoy it.

Obviously you're not a Knock-Off Nigel,

but rather the kind of person who generally

does the right thing. Good on you. Hats off.

Caps doffed. The lot."

Fint va? Speciellt det där med "the kind of person who generally does the right thing" levde jag på säkert en halv dag. Jag ska kanske köpa fler DVD-lådor.

Allt blir så mycket bättre i färg

I går kväll arrangerades en ganska speciell föreställning på Ara pacis-museet: denna föreställning gick ut på att Augustus berömda fredsaltare "färglades" på så sätt att man man projicerade rekonstruktioner av altarets fasader, så som de bör ha sett ut när de färger relieferna var bemålade med var kvar, på själva monumentet. Augustus fredsaltare har ju länge, precis som all antik skulptur och monumentalarkitektur, rekonstruerats som "vitt." Detta trots att man egentligen nog alltid vetat att alla de där skulpturerna troligtvis ursprungligen var färglagda: färgspåren finns ju i flera fall kvar. Men de vita marmorskulpturerna passade ju mycket bättre in i den bild av antiken som länge varit förhärskande. Nu har vi släppt det paradigmet; i stället har det blivit högsta mode att rekonstruera antiken som "färglagd" (inte minst TV-serien Rome gjorde ju mycket för att ge publicitet åt denna idé).

Idén att färglägga Ara pacis är i alla fall enkel, resultatet är förbluffande snyggt och inte så lite anslående. Var det så här antikens monument kan ha sett ut? Efter en liten stund så infinner sig dock en känsla av att det just är detta som är problemet: det är så snyggt. Det är FÖR snyggt. Och vi vet ju hur det blir med snygga rekonstruktioner.

Jag hade velat se att man hade projicerat två olika bilder på monumentet: en rekonstruktion - den besökarna fick se - och en där man bara belyste de delar av monumentet som faktiskt finns bevarade, med de färger som faktiskt finns belagda med färgspår. För den här färgläggningen är inte nödvändigtvis mer sann än idén om antikens vita marmor: den är ett steg närmare (något slags) sanning, visst. Men det förblir en rekonstruktion.

Ändå skulle jag inte vara förvånad om denna rekonstruktion för dem som besökte Ara pacis igår kväll visade exakt hur antiken VAR. För det som i ett led är en gissning blir ju i nästa led en Etablerad Rekonstruktion, för att i ett tredje led bli en Vedertagen Sanning. Eller hur?

Är vi alltså på väg in i ett paradigm om "den färglagda antiken" nu? Och om "idén om den vita marmorn" sa betydligt mer om 1700-talets Europa än om antiken, vad säger då denna idé om den "färglagda antiken" om vår tid? Något om den diversifiering vi upplever i vårt samtida samhälle, kanske?

Om de faror som är förknippade med konstutställningar...

...och speciellt då de faror som är förknippade med att besöka utställningar med så kallad samtidskonst kan ni läsa en diskussion här.

Kanske är karusellhästen det enda som är verkligt

Det här är en kärleksförklaring. Vi har alla en favoritbar, om inte på riktigt så i tanken - en plats som är vår egen, som är speciell. Som ingen annan känner till. En bar som är så där som vi alltid velat att en bar ska vara. Och jag har min.

Den ligger här i Rom, på en gata bortom turiststråken, men så pass nära dem att man har känslan av att bara ha smitit undan jäktet en stund. Hur du tar dig dit? Gå till ett av de mest turistbelamrade torgen och ta av på en av de gator där det är som flest turister. Men gå lite längre än du brukar: ta sedan av på en sidogata, sen en till. Och en till. Då är du där. Fast du måste gå dit med någon som känner till stället, annars hittar du inte. Platsen du söker är dessutom så liten och diskret att du skulle kunna gå förbi utan att se det även om du har adressen och är på rätt gata.

Baren tycks höra samman med en äldre herre som åtminstone enligt myten har varit skådespelare eller åtminstone ska ha varit med i en Fellinifilm någon gång. Är han ställets ägare? Det är oklart. De här besökarna, är de hans gamla skådespelarvänner? Det är också oklart. Kanske sitter de här gamla filmaffischerna på väggarna bara där för att vi ska tro på detta, kanske spelas de smått ödsliga låtarna från diverse musikaler på stereon av samma skäl. Och tydligen så uppträder han ibland med Edith Piaf-sånger. Jag måste försöka se det någon gång.

Kanske är karusellhästen som hänger ovanför disken det enda som är verkligt här. Det gör i så fall inget.

Utkast till ett brev jag önskar att jag vågade skicka

"Kära Postkodslotteriet,

jag är en av de som fått era uppmaningar om att "gå med i Postkodslotteriet" med mer eller mindre oregelbundna mellanrum i ganska många år nu. Om detta vill jag bara säga följande:

Jag är inte intresserad.

Jag är inte intresserad.

JAG ÄR FÖR (censurerat) INTE INTRESSERAD.

(Inte alltför) vänliga hälsningar,

n.n.

P.S. Förresten, mitt riktiga förnamn är (--). Jag förstår att ni tycker det ser trevligare ut att tilltala mig också med förnamn i era erbjudanden. Det kan liksom slå an en mer familjär ton. Men det kan liksom bli så fel om man bara tar ett namn från folkbokföringsregistret. D.S."

...resten är tystnad.

Jag antar att jag inte är den ende av alla oss som växt upp i akademikerhem på 80-talet som konfronterades med Ingmar Bergmans TV-version av Trollflöjten i någon form. I mitt fall var det LP-versionen, paketerad i en stor och ganska vördnadsbjudande låda. Flera gånger satt jag och bläddrade i den bok som medföljde skivorna. Framför allt minns jag bilderna på de olika rollfigurerna och scenerna. Och den som gjorde allra störst intryck på mig var bilden av Talaren. Han satt bakom ett skrivbord och såg bister ut. På skrivbordet låg en dödskalle, som grinade olycksbådande. Det var lite otäckt. Men samtidigt också väldigt coolt.

Nu är Talaren själv, Erik Saedén, död i en ålder av 85 år. Aktiv ända till slutet - sista framträdandet blev förra söndagen, då han sjöng barytonpartiet i ett framförande av Förklädd gud. Ett så gott sätt som något att lämna scenen, kan man tycka. Tack för allt!