The wall of sound revisited

Det är fint när någon vågar göra sån där riktigt stor popmusik. Alltså inte stor i den bemärkelsen att den skulle vara betydelsefull rent musikhistoriskt eller kvalitativt högtstående, i alla fall inte nödvändigtvis. Utan stor i den bemärkelsen att det är stora gester och anpråk, utan tankar på vad som är smart, balanserat och måttfullt. Veckans soundtrack.