Brottslingen, självmördaren och oäktingen

Under de senaste åtta åren eller så har jag av och till gjort guidade visningar på Uppsalas Museum Gustavianum. Det har under de här åren blivit ett antal visningar. När jag i samband med dessa visningar talar om Olof Rudbecks rätt berömda anatomiska teater brukar jag alltid nämna att det bara var vissa typer av personer som man fick dissekera i denna teater på 1600-talet: avrättade brottslingar, självmördare och oäktingar. Och när jag berättar detta börjar i nio fall av tio någon, några eller till och med de flesta i gruppen att fnissa. Ofelbart.

Jag tycker själv inte att detta är vidare lustigt, jag kan inte minnas att jag tyckte det ens första gången jag hörde det. Så varför tycks då alla dessa besökare under alla dessa år tycka det här med brottslingarna, självmördarna och oäktingarna är så lustigt? Tillfredställer det kanske en idé de hade med sig till muséet om gångna tiders stolligheter?

Det finns nu en mycket logisk förklaring. I 1600-talets värld var människokroppen Guds skapelses krona och därmed fullkomlig, perfekt. Att skära i och skära sönder människokroppen var alltså att göra våld på Guds skapelse. Vilket naturligtvis kunde medföra vissa risker. Alltså var det säkrast att dissekera kroppar efter människor som förbrutit sig gentemot Gud, som därmed inte längre var perfekta, där skadan redan var skedd. Därför brottslingarna, självmördarna och oäktingarna. Alla som bevistade dissektionerna ombads efter spektaklet att även bevista begravningen: de som dissekerats begravdes dessutom på kyrkogården. Något som personer sådana som man fick dissekera normalt inte hade rätt till. Men genom att låna ut sina kroppar till vetenskapen sågs det tydligen som att man kunde betala tillbaka sin skuld till samhället, och till Gud. På det hela taget bemöttes "dissektionsobjekten" med en respekt som borde göra intryck även på vårt "moderna" samhälle.

Det är klart att historien är rolig och erbjuder många kul anekdoter - det gör vår samtid också. Men vid närmare skärskådning visar det sig att gångna tiders människor tycks ha haft sina goda skäl till det som i eftervärldens ögon kan framstå som dårskaper. Så, kära museibesökare, vänta åtminstone på förklaringen nästa gång, innan ni skrattar. OK?

Gåtfullt?

...och svaret på förra veckans romerska gåta var slaget i Teutoburgerskogen (var det verkligen ingen som visste det?). Nya gåtor kommer kanske i framtiden!

Varför ska kapitalisterna ha de bästa melodierna?

Det händer mycket sällan att jag köper begagnade CD-skivor numera, men Housemartins första skiva London 0 Hull 4 som jag kom över förra veckan för 40 kr tyckte jag trots allt var ett kap - det är en av de skivor jag haft på vinyl ett tag och som jag ville ta med mig in i den digitala åldern (varför då inte bara skaffa fram den på Spotify? Det har och göra med att jag fortfarande, i somliga fall, tror på att förfoga över musiken som ett fysiskt objekt, Men mer om det någon annan gång).

The Housemartins bildades som den minnesgode läsaren vet på 80-talet i det inte alltför fashionabla Hull. De fyra unga bandmedlemmarna förenades av en tro på Jesus och Marx och en frustration över de orättvisor och den förljugenhet de såg i samhället i allmänhet och Thatchers good old England i synnerhet. Denna frustration uttryckte de med några av de skarpaste satiriska texter som popbranschen skådat, texter som kombinerades med fantastiska popmelodier och klockren stämsång. Housemartins musik handlade aldrig om förnumstiga pekpinnar eller politisk agitation, utan om humor och genuint patos. Det var det som gjorde att i alla fall jag lyssnade. Och jag önskar för jag vet inte vilken gång i ordningen att den så kallade samhällsdebatten kunde ha lite mer av detta.

The tears of a clown

Som de flesta födda på 70-talet, antar jag, är jag uppvuxen åtminstone i någon mån med Eddie Meduza: i 80-talets populärkultur smög denne märklige figur liksom ständigt runt i kulisserna, som en slags ständigt närvarande symbol för den Ultimata Dåliga Smaken. Samtidigt som det var svårt att komma förbi det faktum att en del av de låtar ju faktiskt var lite kul. Om inte annat för att de var så hysteriska, så utstuderat bonniga. Eddie Meduza verkade liksom vara en stor clown.

Den dokumentär om Eddie Meduza som sändes i lördags gav en minst sagt annan bild - en bild av en uppväxt präglad av alkohol, övergrepp och trassliga relationer. En bild av en person som inte kunde klara av motgångar. Som slutade sitt liv ensam, söndersupen och olycklig. Skrattet kommer nog att fastna i halsen i fortsättningen, eller i alla fall följas av någon eftertänksamhet.

Romerska gåtor, del 5

I den sista romerska gåtan (för den här gången i alla fall, fler kanske kommer) sökes en händelse - som ledtråd kan nämnas att denna händelse faktiskt avhandlats tidigare på denna station. Detta naturligtvis nämnt som en uppmuntran till läsarna att läsa igenom även arkiverade blogginlägg - Ni vet ju aldrig vad Ni kan ha missat, eller hur?

I dagens gåta måste vi måste vi börja med att söka oss till rikets obygder. I det område där vi befinner oss hade romarna vid den tid då den efterfrågade händelsen inträffar bedrivit en rätt brutal u-hjälp under det sista tjugotalet år; det här området blev senare föremålet för en annan bekant historiebok som brukas kallas för det första etnografiska verket.

I den händelse vi söker är två huvudpersoner inblandade. Dels en lokal förmåga som långt senare (naturligtvis) kom att ses som en nationell hjälte av hysteriskt nationalistiskt anstuckna landsmän; dels en romare, som antagligen bara hade fått fel jobb. Följderna blev i alla fall enligt alla historiker vådliga; till saken hör att den här händelsen var en sån där sak som verkligen inte inträffade ofta (åtminstone inte om man får tro romarna) och definitivt inte ofta på den skala vi har att göra med här. I alla fall en historiker låter antyda att allt egentligen var vädrets fel. Den herre som vid den tiden styrde Rom reagerade på den här händelsen med att uppmana den tidigare nämnde romerske huvudpersonen att lämna tillbaka några saker. Skälet var väl att man tyckte att de där sakerna var sådana som man verkligen inte borde tappa bort (de återfanns senare).

Till förvirringen hör att man inte vet exakt var den här händelsen inträffade, även om vissa utgrävningar under de senaste åren gör att man nu ändå är ganska säker.

Vilken är händelsen och när inträffade den?

Bonusfråga: ...och vad var det egentligen för fel på vädret?

Addenda

Det blev ingen mer text här idag, men om ni vill kan ni ju alltid läsa det här. Sedan noteras också att The Omnipotent Eye börjat blogga; välkommen till bloggosfären!

Godnattsagor för akademiker, del 7

(VARNING: läsare som är överkänsliga för ordvitsar kan uppleva följande text som stötande)

Det var en gång ett kungarike där det fanns en hemsk och farlig drake, som vaktade på en enorm skatt. Alla forskarna i kungariket var jätterädda för draken och skickade in ansökningar varje år om att få lite pengar från den stora skatten. Men hur de än bönade och bad var det nästa aldrig någon som fick några stålar. Då kom en gästprofessor. Han drog på sig sin skinande akademiska rustning och drog i väg för att möta draken. När han mötte draken sa gästprofessorn: passa dig, för jag har spjutspetskompetens! Då blev draken jätterädd och gav honom anslag till 7 års forskning och en Centre of excellence-titel. Då blev kungen så glad att gästprofessorn fick prinsessan och halva forskningsanslaget också. Sen levde de (eller i alla fall professorn) lycklig i alla sina dagar. Slut!