At the indie disco

Det var visserligen inte torsdagar jag brukade gå ut på, utan onsdagar (lilla lördag! Piraya på ÖG!) och fredagar (Kalmars! Zwyck på Uplands!) och det var väl runt ett man brukade släpa sig hemåt (snarare än framåt morgonen), eftersom studentnationerna stängde så tidigt. Men det är detaljer i sammanhanget. I övrigt fångar det här på ett ganska ljuvligt sett en rätt väsentlig del av mitt glada 90-tal. Veckans soundtrack!

P.S. Ni som kan identifiera alla de skivomslag som flimrar förbi får extra stilpoäng! D.S.

Om klassificering av fynd

För något tag sedan fick jag frågan om huruvida det någonsin hittats en antikt myntverk samt hur ett sådant kan se ut. Jag kunde egentligen inte svara på frågan utan försökte undvika den med ett långt, pratigt svar. Jag ta upp frågan här eftersom det kanske är någon av er, kära läsare, som vet bättre. Men också för att frågan fick mig att fundera på det här med definitioner, hur vi definierar vad som är vad i vår vardag.

Mig veterligt har man i alla fall inte funnit något säkert har kunnat identifieras som ett antikt myntverk. Det kan förtjäna att nämnas att den stora byggnad som finns under Basilica San Clemente i Rom har föreslagits vara Roms myntverk, eller åtminstone den plats där mynten förvarades, även om de inte slogs där. Detta dels på grund av byggnadens utseende: den består av ett antal rum runt en stor gård byggda med yttermurar i ovanligt kraftigt murverk. Detta samt det faktum att komplexet bara, vad man kunnat se, har en enda ingång har gjort att det föreslagits vara just ett myntverk. Sen har man även i trakten av San Clemente hittat flera inskrifter från tjänstemän som arbetade på myntverket; de så kallade Regionkatalogerna från Konstantins tid anger vidare att myntverket var i närheten av Colosseum; ett fragment av Forma urbis, den marmorkarta över Rom som gjordes under kejsartid och av vilken ett antal fragment finns bevarade, visar dessutom myntverket och där har det samma form som byggnaden under San Clemente. Så, tja. Se Coarellis Rome and environs, 172ff.

Så långt Rom. Dessutom kan man ha hittat några vad man tror är "lokala" myntverk i provinserna, typ i legionslägren vid det som var romarrikets nordgräns vid Rhen. Vad man hittat i de fallen antar jag är smältugnar samt redskap för mynttillverkning, typ gjutformar eller myntstampar. Men här uppstår frågan hur vi ska tolka denna "mynttillverkning" - som "reguljär myntning", "falskmyntning", eller "lokal myntning"? Poängen är att det, vad jag vet, måste vara rätt svårt att arkeologiskt avgöra vad som är ett myntverk och vad som "bara" är en smedja. För vad är ett myntverk, annat än just en smedja där man hettar upp metall och sedan bearbetar den med vissa speciella instrument? Det är här vi kommer fram till det arkeologiska grundproblemet: vad är vad i det arkeologiska materialet?

Till saken hör ju att speciellt under senare kejsartid anses det att mycket mynt slogs i tillfälliga "field mints", för att man skulle kunna förse hären med mynt till lönerna. Vad kan dessa "field mints" ha varit annat än en uppsättning verktyg för att slå mynt, som man sedan använde vid lokala smedjor (eller tillfälligt uppsatta smedjor)?. Vi vet ju också att de romerska legionerna hade sina egna fältverkstäder där man reparerade olika grejor och det är väl då rimligt att tänka sig att utrustning för att slå mynt så att säga kunde finnas med i verktygslådan.

Samma resonemang tror jag också skulle kunna gälla för flera av de "fasta" myntverken. Det har nämligen också förmodats att flera myntverk (återigen under senare kejsartid) bara slog mynt när kejsaren var närvarande. Det må vara hur det vill med det (själv är jag skeptisk) men jag tror nog att vi kan förutsätta att de flesta myntverk - utom kanske då det i Rom - inte slog mynt oavbrutet. Och vad skulle de då göra när de inte slog mynt? Pyssla med tillverkning av andra metallprylar, antagligen. På det hela taget bör vi nog tänka om lite när det gäller gränsdragningen mellan "myntslagning" och annan verksamhet.

Se där - jag försöker dra bort uppmärksamheten från min okunnighet vad beträffar antika myntverk genom att i stället ifrågasätta frågans giltighet. Ett sant akademiskt förfarande, inte sant?

Bild som bild?

Som åtminstone deltidsnumismatiker känner jag mig förpliktigad att säga nånting om det nya, stora fynd av romerska 200-talsmynt (ca 52 500 st) som gjorts i Somerset. Ett ganska bra svar om någon skulle undra om inte “allt redan är uppgrävt”. Både SvDs och DNs internetupplagor rapporterar om fyndet. Det finns nu en ganska intressant skillnad mellan de båda blänkarna. Medan SvD lagt ut ett antal bilder på fyndet, inklusive en fin bild på krukan mynten hittades I under utgrävning (bravo!) har DN nöjt sig med att publicera en bild någon bara verkar ha googlat fram - kanske genom att söka på “gamla mynt”, eller något. Deras bild visar nämligen grekiska mynt, ett antal hundra år äldre än mynten det här fyndet ska bestå av (äh, vad f-n, gamla mynt som gamla mynt, det är väl ingen som ser någon skillnad?). Och kanske fanns det med några såna mynt också i fyndet? Näe, enligt Portable Antiquities Scheme är alla mynt från 40-årsperioden mellan åren 253 och 293 e. Kr.

Det är väl trevligt att dagspressen skriver om arkeologiska fynd. Synd bara när det inte verkar vara så noga med detaljerna.

Antikens gudasagor i sammanfattning, del 4

Sagan om Jason och det gyllene skinnet

Kung Aietes: Vilket fint gyllene skinn. Jag gömmer det i den här lunden Där Ingen Kommer På att Stjäla Det.

(Det finns faktiskt en förklaring till varför kung Aietes har det gyllene skinnet, men som det heter på Facebook: it’s complicated.)

Pelias: Jason, om du kan hämta det gyllene skinnet så ska du bli kung i stället för mig.

Jason: I fix!

Herkules (och en massa andra): Koolt! We’re on!!

Ray Harryhausen: Hmmm, här skulle man kunna ha en del fräna specialeffekter…

Medea: Om jag hjälper dig få tag i den dära trasan, får jag hänga med dig härifrån då?

Jason: Sure!

(De får tag i det gyllene skinnet och drar. Sedermera går det åt helvete för dem i alla fall. Men det är en annan historia, eller rättare sagt saga)

Stories of old

När jag bestämde mig för att börja plugga antik historia, var det nog mycket beroende på Alf Henrikssons Antikens historier. Jag hade flera gånger läst ur Romdelen - jag hade nog aldrig läst hela rakt igenom, det är ju nu inte ett verk som alls behöver läsas från pärm till pärm - och fyllts av förundran: jösses. Kan historia berättas så här? Så här…glädjefyllt? Så genomsyrat av en övertygelse om att det här med historia inte bara behöver vara intressant, lärorikt osv osv osv utan också helt enkelt kan vara just…kul? Ingen svensk populärhistorisk författare jag känner till har på den punkten kommit upp till Henrikssons nivå.

Länge har jag tyckt att Antikens Historier haft en svaghet, nämligen att det kunde behövas lite mer “fakta i marginalerna”: årtal, ordförklaringar och så vidare. Och därför tänkte jag också att det skulle vara en kul idé att ge ut Antikens Historier igen, men i en kommenterad version, kanske med lite faktarutor och förstås med en uppdaterad litteraturförteckning. Då skulle man, tänkte jag, få det bästa av två världar: en introduktionsbok om antiken med grundläggande fakta baserade på de senaste rönen i kombination med Henrikssons stilkänsla.

Den här våren har jag läst om Antikens Historier och det har nog funnits en tanke i bakhuvudet på det här projektet. Jag ville helt enkelt se vad man skulle behöva göra med texten. Men jag har med ganska stort vemod kunnat konstatera att det nog inte skulle vara realistiskt att ge ut den igen. Det är lite för mycket otydligheter, slarvfel och även misstänkt mycket som ser ut som rena sakfel. Att ge ut en kommenterad version där man rättade allt detta skulle helt enkelt inte vara snällt mot Henriksson. Dessutom är textens utgångspunkt helt enkelt föråldrad: när Henriksson skriver om den och den mycket bekanta anekdoten om Caesar fungerar det bara om läsaren verkligen känner till anekdoten. Det gjorde den presumtive läsaren säkert också på 50-talet, när boken kom ut första gången och tillräckligt många mindes Cornelius Nepos och de andra romerska författarna från skolan. Men idag? Knappast.

Men jag är ändå tacksam för Alf Henrikssons historier. Och jag kommer att bära dem med mig även i fortsättningen.

Ögonblicksbild: 18.25

Jag har just sett Tyskland mangla Argentina i kvartsfinalen (tack till L. för sällskap och teknologi!). Går in i köket, hjälper K. att fixa lite med kvällens efterrätt. Häller upp en skål med chips - till K, eftersom jag åt upp en skål till matchen. Går sedan till datorn för att surfa in på svenska tidningars hemsidor och kolla vad de skriver om matchen. Efter någon minut, eller kanske några, kommer K. In med chipsskålen. Å, får jag ett chips också? Tänker jag glatt.

Skålen är tom. Sånär som på ett litet, ensamt chips. Det får jag.

Det kan vara värmen, eller att det är lågtryck och åska i luften. Men det var i alla fall dagens mest hysteriskt roliga hittills.

Fältreportage: Archeobus

Ni känner till de där bussarna som åker runt olika sevärdheter, så man kan hoppa på var man vill och sen “se hela stan på en busstur?” Jag antar att de finns i alla stora städer; de finns definitivt i Rom. Under hela vår tid här har vi ideligen sett de där bussarna och tänkt att det någon gång vore kul att faktiskt åka med en av dem. Så i början av veckan gjorde vi detta. Som den noggranne fältreporter jag ville vara hade jag förberett mig med kamera och anteckningsblock. Nedan några utdrag ur mina anteckningar (som bitvis är extremt svårlästa, eftersom bussen visade sig vara väldigt skumpig):

13.30. Start, Piazza Repubblica. Bussen åker nedför Via Nazionale. Den engelska guiderösten i hörlurarna (hädanefter Mr. Archeobus) förklarar valet av namnet Via Nazionale. Tydligen hade det att göra med att irritera påven.

Bussen.

Via Nazionale.

13.33. Rödljus vid Largo Magnapoli. Här finns, påpekar Mr. Archeobus högtidligt, en liten rest av en genuine and ancient city wall.

Capitolium.

13.38. Vi har kört över Piazza Venezia, upp mot Capitolium och där gjort en u-sväng. Nu kör vi mot Via dei Fori Imperiali. Mr. Archeobus hänger inte riktigt med utan pratar vidare om Capitolium när vi redan befinner oss på andra sidan Viktor Emanuel-monumentet.

Colosseum och Konstantinsbågen.

13.44. Svänger vänster vid Cirkus Maximus. Mr. Archeobus pratar om Porta Capena och den källa där vestalerna brukade hämta vatten.

13.45. “Baths of Caracalla stop. Visits: Baths of Caracalla” (nähä?). 13.46. Körde vi just över en refug? Det såg i alla fall ut som det. Var Caracallas mantel gallic eller gaelic? Mr. Archeobus påpekar vad som kännetecknar ett romerskt bad: axiality and symmetry.

13.52. Nu är vi ute på Via Appia. En massa statistik om San Callisto-katakomberna. Hinner inte med allt. Var det 16 påvar, x antal martyrer och sammanlagt 75 000 pers som är begravda där?

13.58. Caecilia Metellas grav. Bussen vänder på en femöring. Området kallas Capo di Bove efter bukranierna på gravens fris. Intressant, det visste jag inte.

Caecilia Metellas grav.

14.05. Paus. Chauffören, tjejen som säljer biljetter och jag smiter in på baren och dricker kaffe. Det blir liksom inte så mycket mer Italien än så.

14.17. Iväg igen.

14.24. Tillbaka vid Porta San Sebastiano där vi svänger vänster. Murarna byggdes under kejsar Aurelianus, inte av någon Aurelius!

Porta San Sebastiano.

14.25. Är det pausmusik jag hör, mycket svagt?

14.27. Stadio delle terme…vardå?

14.28. Ah, där.

14.31. Vi kör förbi Cirkus Maximus och Palatinen. Mr. Archeobus är dock mycket tyst. Har han tappat orken? Eller är han och fikar?

14.42. Tillbaka på Piazza Repubblica. Det var riktigt kul och intressant. Tack och adjö!