Yamato spökar

En trevlig grej med YouTube är förstås att man kan återupptäcka sin barndoms Tv-serier där. Och efter att jag såg den japanska filmen Yamato (rekommenderas för övrigt, någon annan gång kanske jag skriver något speciellt om den) kom jag att tänka på en av dessa serier, Thundersub eller Space carrier Blue Noah som den egentligen hette. En japansk animeserie från slutet av 70-talet som i likhet med många andra sådana sändes på Sky Channel i början av 80-talet. Thundersub var en sant episk serie: jorden erövras av ondskefulla utomjordingar, en enorm ubåt är mänsklighetens enda hopp, ubåten kryssar runt i stilla havet och bedriver heroiskt motstånd, för att sedan bl ombyggt till rymdskepp, segla ut i världsrymden för att göra upp med utomjordingarna.  Dramatiskt värre. Dessutom med ett mäkta snyggt ledmotiv.

När jag nu ser om serien, med Yamato fortfarande på näthinnan, är det rätt svårt att inte läsa in japanska erfarenheter och trauman från andra världskriget även här. Serien inleds med att jorden flygbombas, det nämns flera gånger hur alla huvudpersoner förlorat i princip alla sina familjemedlemmar. Ubåten har rätt många drag av Yamato och de främsta hoten mot fartyget är fiender som manifesteras i form av flygande enmans- eller tvåmansfarkoster som avlossar torpeder...

Det känns som om det borde vara intressant att jämföra med en annan liknande serie, Space carrier Yamato  (där ju analogierna är ännu mer tydliga). Undrar om det skrivits nåt om andravärldskrigsmotiv i anime?

...like tears in rain (#2)

Jag känner mig påkallad att väcka den här bloggen ur dess Törnrosasömn för att kommentera fyndet av ett flygplan i nordafrikas öken som det skrivits om på nätet den sista tiden. Dels, förstås, för att jag är obotlig flygnörd, och för att ett fynd av en välbevarad Curtis P 40 är ungefär så coolt som det blir. Men framför allt för att fyndet handlar om arkeologi när det är som bäst.

För det som verkligen engagerar med fyndet, i alla fall när man läser vidare, är inte fyndet av planet I sig. Förstås. Utan historien om piloten. Som överlevde landningen, tog sig ut ur flygplanet och sedan väntade på att bli räddad. Förgäves. Varefter han gav sig iväg ut i öknen och försvann.

Arkeologi handlar, som jag skrev någon gång för några år sen här, om ting. Men framför allt om de människor vi försöker nå genom tingen. Det här flygplanet är i slutändan en maskin. Men vem var 24-årige Dennis Copping, vars föräldrar fick veta att deras son saknades? Vad hände med honom? Någonstans där ute I öknen finns svaret. Det är dit vi arkeologer alltid måste vara på väg.

ICAs Buffé och kampen om tiden

Det var ett tag sedan sist. Jag är övertygad om att ni trott att det inte skulle bli något mer här. Stundtals har jag själv varit övertygad om detta. Om någon (mot förmodan) tålmodigt hängt kvar här i väntan på nya texter: tack för att ni väntade - jag är djupt rörd. Det kommer mer, jag lovar. Till er som är nya här: välkomna. Det blir fler texter - kolla gärna bland de gamla för att få en idé om vad den här bloggen brukar handla om.

Skälet till den långa tystnaden? Tja, det vanliga - tiden. Eller snarare bristen därpå. Ironiskt nog är det också en fundering om just bristen på tid som får mig att nu börja igen.

Som många av er, antar jag, får jag med jämna mellanrum ICAs tidning Buffé i brevlådan. Länge brukade jag stapla dem på hög i en ambition att någon dag faktiskt läsa dem. Varvid jag sedan vid något tillfälle, typ framemot mellandagarna eller sommarsemestern, gick igenom dem, klippte ut recept som verkade trevliga och sedan slängde resten. Men vid något tillfälle i våras började jag i stället slänga tidningarna olästa. Det var något med dem jag hela tiden hade stört mig på. Och grejen var att jag vid det där tillfället insåg varför. Det slog mig nämligen att jag trodde mig förstå vilken agenda ICA har med Buffé (och om ni nu tänker: ehhhhh…rright, så klandrar jag er inte. Men läs vidare - det kommer någon slags poäng, jag lovar). Jag misstänker nämligen att ICA tror sig ha hittat det enda vi konsumtionsdästa medelklassare verkligen vill ha, just eftersom det är det enda vi inte kan få, nämligen just tid. Tid att hoppa av livspusslet, tid för oss själva. Tid för varandra. Och vad är väl bättre att ägna denna tid åt än en liten spontan middagsbjudning?

Buffés nummer följer en rätt tydlig mall: på omslaget är det nån hel- eller halvkändis som ”bjuder in till spontan fest i sitt mysiga kök”, eller nåt. Naturligtvis brukar ”alla polarna komma förbi”. Naturligtvis ”hjälper barnen gärna till”. Och någonstans här hänger jag inte med längre. Att barnen hjälper till? Tja, visst. Det kan hända. Men att ”polarna kommer förbi” sådär jättespontant? Kom igen. Jag menar, som om det skulle hända. Som om det NÅGONSIN skulle hända, när allt som måste göras måste tryckas in i kalendern/filofaxen/smartphonen ett halvår i förväg.

Det är möjligt att jag låter väldigt bitter nu. Det är inte tanken. Men nu är det en gång så att den där Tiden är något vi helt enkelt inte har så mycket av. Därför appellerar Buffé till vår längtan efter den. För att få oss att konsumera exklusiv olivolja, ostar, brödpinnar och jag vet inte allt. Det är väl egentligen inget fel i denna appell. Problemet är att jag inte tycker att Buffé gör det vidare bra. Jag menar, har ni någonsin tittat på de där bilderna av kändisarna som bjuder in till fest i det mysiga köket/den mysiga trädgården/grillhörnan/etc, de hjälpsamma barnen eller de spontana polarna? De är allt förutom just spontana. Man kan verkligen se hur en fotograf stått där och sagt: se mysiga/hjälpsamma/spontana ut! Och det blir ohjälpligt och obönhörligt taffligt.

Jag skulle önska att Buffé hade lite fler recept av typen ”så spiffar du till din mikrorätt (en för 30:-, två för 55:-) snabbt och enkelt” eller ”fem grejer du kan lägga på en smörgås på två minuer”. Det skulle jag ha användning för. Det skulle, just det, spara tid.

Och därmed har jag inte tid att skriva mer för idag. Vi kan väl höras, nån gång när vi har en lucka i kalendern.

Wasa och pannkaksmuseet

Jag lyssnar till senaste podcasten från alltid lika intressanta Vetenskapsradion Historia, denna gång om skeppet Vasa, som förstås gjorts med anledning av att skeppet i år tillbringat 50 år ovan vatten, och som handlar om skeppets "moderna idéhistoria". Dvs hur man sett på skeppet, vilka historier som berättats om det och hur det "använts". Mycket intressant. Att det anlagts något slags "arbetarperspektiv" på skeppet (man pratar om den lilla människan som kommer i kläm, bokstavligen, och drunknar på det havererade stormaktsskeppet, osv) hade jag nog noterat, därmed visste jag inte att Franzén&co med Wasa ville försöka återgå till en mer storsvensk historieskrivning och att det till exempel var därför man uppfann beteckningen regalskepp. I podcasten pratade sedan en historiker - vars namn jag inte lade på minnet - om bärgningen som ett "manligt projekt", om maskulina dykare och kameraposer med bara överkroppar. Såklart, ett genusperspektiv måste man ju ha med, eller? Avslutningsvis talade chefen för Vasamuseet om vilken historia man vill berätta på Vasamuseet idag. Den handlar, föga förvånande, om Globaliseringen, om Vasa som något slags "startskott för kolonialismen". Hon avslutar också ganska stiligt med att säga att man alltid kommer att berätta nya historier om Vasa.

På ett sätt kan jag hålla med henne, och de andra. Visst, globaliseringsperspektiv, genusperspektiv med mera ÄR relevanta. Men samtidigt kommer jag också på mig själv med att bli aningen less på att historien alltid måste berättas i ett visst "samtidsrelevant" syfte. Kunde vi inte bara lita på att historien faktiskt är intressant för sin egen skull och berätta den? K. anmärker här att alla de personer som varje år besöker Vasamuseet nog inte känner till, kanske inte heller är intresserade av, alla dessa perspektiv. De kommer till museet för att de vill se en stor och gammal båt. Inte bara det, utan den Största och Äldsta Båten i sitt slag. Det funkar.

Vi pratar vidare om att det vore kul att starta ett museum där man visar upp världens största pannkaka. Det skulle liksom vara så befriande: inga nationalistiska, arbetar-, genus- eller globala perspektiv. Bara en stor jävla pannkaka. Tänk om det skulle räcka?

Följsamhet

Röhsska Museet gör om sin modeutställning; den ska nu ta upp modevärldens ibland dunkla politiska kontakter och sympatier. Det är inte dumt tänkt, och mycket påpassligt. Men: hade det inte varit ännu bättre ifall Röhsska kommit på den här idén även om John Galliano INTE hade gjort bort sig?

The wall of sound revisited

Det är fint när någon vågar göra sån där riktigt stor popmusik. Alltså inte stor i den bemärkelsen att den skulle vara betydelsefull rent musikhistoriskt eller kvalitativt högtstående, i alla fall inte nödvändigtvis. Utan stor i den bemärkelsen att det är stora gester och anpråk, utan tankar på vad som är smart, balanserat och måttfullt. Veckans soundtrack.

Somliga saker blir man bara helt enkelt glad av

...som till exempel att SAAB plockat fram sin gamla flygplanslogga till nya konceptbilen Phoenix som i skrivandets stund visas i Genève. Sjukt coolt!