Nytta och nöje

Det händer ibland att jag får höra olika kommentarer som går ut att det måste vara oerhört roligt att hålla på med arkeologiska utgrävningar i medelhavsvärlden. Varvid jag brukar svara att nej, det är det inte. Vilket förstås är ett svar som kan upplevas som besynnerligt, kanske till och med provocerande. Och som väl kräver någon slags förklaring.

Visst är det roligt att komma på något, att lämna ett eget bidrag till den humanistiska forskningen. Men inget kan få mig att tycka att den arkeologiska vardagen är just rolig: den är dammig, varm, svettig, tung och monoton.

Det känns som om arkeologin har blivit lite för glamouriserad för sitt eget bästa: det enda man ser i olika media av utgrävningar brukar vara när någon, oändligt försiktigt, penslar fram ett fynd längst nere i en grop, eller stolt håller upp sagda fynd mot kameran. Vad man däremot inte får ser är hur någon (antagligen någon annan stackare) har hackat i den där gropen i två veckor innan man hittar något att pensla fram (allt som oftast hackar man dessutom i de där två veckorna UTAN att hitta någonting alls, utom möjligtvis urberg). Naturligtvis är det både uppmuntrande och hedrande att folk, inte minst studenter, är intresserade av arkeologi. Men det kan ofta kännas som om de inte riktigt har grävandets villkor klara för sig.

Om arkeologin är så plågsam, varför håller då jag på, för min egen del? Som ovan nämnt är det trots allt ganska tillfredställande att bidra till grundforskningen. Det skall också erkännas att det tillfredställer min fåfänga att dra på mig den där hatten och de där kängorna någon gång om året. Och, som vi tidigare varit inne på, är det ganska nyttigt att besöka denna - föga glamorösa - arkeologiska verklighet åtminstone någon gång ibland.