Yamato spökar

En trevlig grej med YouTube är förstås att man kan återupptäcka sin barndoms Tv-serier där. Och efter att jag såg den japanska filmen Yamato (rekommenderas för övrigt, någon annan gång kanske jag skriver något speciellt om den) kom jag att tänka på en av dessa serier, Thundersub eller Space carrier Blue Noah som den egentligen hette. En japansk animeserie från slutet av 70-talet som i likhet med många andra sådana sändes på Sky Channel i början av 80-talet. Thundersub var en sant episk serie: jorden erövras av ondskefulla utomjordingar, en enorm ubåt är mänsklighetens enda hopp, ubåten kryssar runt i stilla havet och bedriver heroiskt motstånd, för att sedan bl ombyggt till rymdskepp, segla ut i världsrymden för att göra upp med utomjordingarna.  Dramatiskt värre. Dessutom med ett mäkta snyggt ledmotiv.

När jag nu ser om serien, med Yamato fortfarande på näthinnan, är det rätt svårt att inte läsa in japanska erfarenheter och trauman från andra världskriget även här. Serien inleds med att jorden flygbombas, det nämns flera gånger hur alla huvudpersoner förlorat i princip alla sina familjemedlemmar. Ubåten har rätt många drag av Yamato och de främsta hoten mot fartyget är fiender som manifesteras i form av flygande enmans- eller tvåmansfarkoster som avlossar torpeder...

Det känns som om det borde vara intressant att jämföra med en annan liknande serie, Space carrier Yamato  (där ju analogierna är ännu mer tydliga). Undrar om det skrivits nåt om andravärldskrigsmotiv i anime?

...like tears in rain (#2)

Jag känner mig påkallad att väcka den här bloggen ur dess Törnrosasömn för att kommentera fyndet av ett flygplan i nordafrikas öken som det skrivits om på nätet den sista tiden. Dels, förstås, för att jag är obotlig flygnörd, och för att ett fynd av en välbevarad Curtis P 40 är ungefär så coolt som det blir. Men framför allt för att fyndet handlar om arkeologi när det är som bäst.

För det som verkligen engagerar med fyndet, i alla fall när man läser vidare, är inte fyndet av planet I sig. Förstås. Utan historien om piloten. Som överlevde landningen, tog sig ut ur flygplanet och sedan väntade på att bli räddad. Förgäves. Varefter han gav sig iväg ut i öknen och försvann.

Arkeologi handlar, som jag skrev någon gång för några år sen här, om ting. Men framför allt om de människor vi försöker nå genom tingen. Det här flygplanet är i slutändan en maskin. Men vem var 24-årige Dennis Copping, vars föräldrar fick veta att deras son saknades? Vad hände med honom? Någonstans där ute I öknen finns svaret. Det är dit vi arkeologer alltid måste vara på väg.

ICAs Buffé och kampen om tiden

Det var ett tag sedan sist. Jag är övertygad om att ni trott att det inte skulle bli något mer här. Stundtals har jag själv varit övertygad om detta. Om någon (mot förmodan) tålmodigt hängt kvar här i väntan på nya texter: tack för att ni väntade - jag är djupt rörd. Det kommer mer, jag lovar. Till er som är nya här: välkomna. Det blir fler texter - kolla gärna bland de gamla för att få en idé om vad den här bloggen brukar handla om.

Skälet till den långa tystnaden? Tja, det vanliga - tiden. Eller snarare bristen därpå. Ironiskt nog är det också en fundering om just bristen på tid som får mig att nu börja igen.

Som många av er, antar jag, får jag med jämna mellanrum ICAs tidning Buffé i brevlådan. Länge brukade jag stapla dem på hög i en ambition att någon dag faktiskt läsa dem. Varvid jag sedan vid något tillfälle, typ framemot mellandagarna eller sommarsemestern, gick igenom dem, klippte ut recept som verkade trevliga och sedan slängde resten. Men vid något tillfälle i våras började jag i stället slänga tidningarna olästa. Det var något med dem jag hela tiden hade stört mig på. Och grejen var att jag vid det där tillfället insåg varför. Det slog mig nämligen att jag trodde mig förstå vilken agenda ICA har med Buffé (och om ni nu tänker: ehhhhh…rright, så klandrar jag er inte. Men läs vidare - det kommer någon slags poäng, jag lovar). Jag misstänker nämligen att ICA tror sig ha hittat det enda vi konsumtionsdästa medelklassare verkligen vill ha, just eftersom det är det enda vi inte kan få, nämligen just tid. Tid att hoppa av livspusslet, tid för oss själva. Tid för varandra. Och vad är väl bättre att ägna denna tid åt än en liten spontan middagsbjudning?

Buffés nummer följer en rätt tydlig mall: på omslaget är det nån hel- eller halvkändis som ”bjuder in till spontan fest i sitt mysiga kök”, eller nåt. Naturligtvis brukar ”alla polarna komma förbi”. Naturligtvis ”hjälper barnen gärna till”. Och någonstans här hänger jag inte med längre. Att barnen hjälper till? Tja, visst. Det kan hända. Men att ”polarna kommer förbi” sådär jättespontant? Kom igen. Jag menar, som om det skulle hända. Som om det NÅGONSIN skulle hända, när allt som måste göras måste tryckas in i kalendern/filofaxen/smartphonen ett halvår i förväg.

Det är möjligt att jag låter väldigt bitter nu. Det är inte tanken. Men nu är det en gång så att den där Tiden är något vi helt enkelt inte har så mycket av. Därför appellerar Buffé till vår längtan efter den. För att få oss att konsumera exklusiv olivolja, ostar, brödpinnar och jag vet inte allt. Det är väl egentligen inget fel i denna appell. Problemet är att jag inte tycker att Buffé gör det vidare bra. Jag menar, har ni någonsin tittat på de där bilderna av kändisarna som bjuder in till fest i det mysiga köket/den mysiga trädgården/grillhörnan/etc, de hjälpsamma barnen eller de spontana polarna? De är allt förutom just spontana. Man kan verkligen se hur en fotograf stått där och sagt: se mysiga/hjälpsamma/spontana ut! Och det blir ohjälpligt och obönhörligt taffligt.

Jag skulle önska att Buffé hade lite fler recept av typen ”så spiffar du till din mikrorätt (en för 30:-, två för 55:-) snabbt och enkelt” eller ”fem grejer du kan lägga på en smörgås på två minuer”. Det skulle jag ha användning för. Det skulle, just det, spara tid.

Och därmed har jag inte tid att skriva mer för idag. Vi kan väl höras, nån gång när vi har en lucka i kalendern.

Wasa och pannkaksmuseet

Jag lyssnar till senaste podcasten från alltid lika intressanta Vetenskapsradion Historia, denna gång om skeppet Vasa, som förstås gjorts med anledning av att skeppet i år tillbringat 50 år ovan vatten, och som handlar om skeppets "moderna idéhistoria". Dvs hur man sett på skeppet, vilka historier som berättats om det och hur det "använts". Mycket intressant. Att det anlagts något slags "arbetarperspektiv" på skeppet (man pratar om den lilla människan som kommer i kläm, bokstavligen, och drunknar på det havererade stormaktsskeppet, osv) hade jag nog noterat, därmed visste jag inte att Franzén&co med Wasa ville försöka återgå till en mer storsvensk historieskrivning och att det till exempel var därför man uppfann beteckningen regalskepp. I podcasten pratade sedan en historiker - vars namn jag inte lade på minnet - om bärgningen som ett "manligt projekt", om maskulina dykare och kameraposer med bara överkroppar. Såklart, ett genusperspektiv måste man ju ha med, eller? Avslutningsvis talade chefen för Vasamuseet om vilken historia man vill berätta på Vasamuseet idag. Den handlar, föga förvånande, om Globaliseringen, om Vasa som något slags "startskott för kolonialismen". Hon avslutar också ganska stiligt med att säga att man alltid kommer att berätta nya historier om Vasa.

På ett sätt kan jag hålla med henne, och de andra. Visst, globaliseringsperspektiv, genusperspektiv med mera ÄR relevanta. Men samtidigt kommer jag också på mig själv med att bli aningen less på att historien alltid måste berättas i ett visst "samtidsrelevant" syfte. Kunde vi inte bara lita på att historien faktiskt är intressant för sin egen skull och berätta den? K. anmärker här att alla de personer som varje år besöker Vasamuseet nog inte känner till, kanske inte heller är intresserade av, alla dessa perspektiv. De kommer till museet för att de vill se en stor och gammal båt. Inte bara det, utan den Största och Äldsta Båten i sitt slag. Det funkar.

Vi pratar vidare om att det vore kul att starta ett museum där man visar upp världens största pannkaka. Det skulle liksom vara så befriande: inga nationalistiska, arbetar-, genus- eller globala perspektiv. Bara en stor jävla pannkaka. Tänk om det skulle räcka?

Följsamhet

Röhsska Museet gör om sin modeutställning; den ska nu ta upp modevärldens ibland dunkla politiska kontakter och sympatier. Det är inte dumt tänkt, och mycket påpassligt. Men: hade det inte varit ännu bättre ifall Röhsska kommit på den här idén även om John Galliano INTE hade gjort bort sig?

The wall of sound revisited

Det är fint när någon vågar göra sån där riktigt stor popmusik. Alltså inte stor i den bemärkelsen att den skulle vara betydelsefull rent musikhistoriskt eller kvalitativt högtstående, i alla fall inte nödvändigtvis. Utan stor i den bemärkelsen att det är stora gester och anpråk, utan tankar på vad som är smart, balanserat och måttfullt. Veckans soundtrack.

Somliga saker blir man bara helt enkelt glad av

...som till exempel att SAAB plockat fram sin gamla flygplanslogga till nya konceptbilen Phoenix som i skrivandets stund visas i Genève. Sjukt coolt!

Soundtrack (of christmas past)

När den kom tyckte jag att The Cures Wild Mood Swings var en ganska kass skiva. Antagligen för att den inte alls lät som Wish eller framför allt Disintegration, som jag då tyckte (och fortfarande tycker) är fantastiska. Ja, kanske lite mer än så; framför allt Disintegration får jag väl erkänna är en av de där skivorna som jag liksom växte upp med. Det är alltså ganska överraskande att lyssna igen på Wild Mood Swings så här 15 år senare och upptäcka att den faktiskt är riktigt bra. Betyder det att jag fått något slags distanserat förhållande till Robert Smiths musikaliska krumsprång och kan ta den här skivan för vad den är? Eller bara att jag inte förväntar mig något av dem längre? Sak samma. Det här är värt att lyssna på en eller två gånger. And I don't care who knows it.

Åk dit medan det fortfarande finns något att se...

...och läs gärna det här först.

Förklaringsmodeller

Ett internationellt forskarlag har kommit fram till att Romarrikets fall (ständigt detta fall!), och en hel massa annat också, orsakades av Klimatet. Jag tror inte alls att de är fel ute. Och det är bra att den här typen av förklaringar lyfts fram. Men jag kan inte hjälpa att jag drar mig till minnes det faktum att jag redan under skoltiden kunde läsa att samma Fall orsakades av Miljöförstöring. Det är lite intressant att i dessa dagar alla viktiga historiska skeenden tydligen kan ges klimatologiska förklaringar.

Jay Smith, Live at Cloetta Center

Ni vet de där reklamfönstren som poppar upp (gratisversionen av) Spotify? Den senaste jag såg gör reklam för Jay Smith och Idol-turnén. jag kan inte låta bli att lägga märke till turnéns sträckning:

8 januari Örebro, Conventum Arena
14 januari Linköping, Cloetta Center
22 januari Gävle, Läkerol Arena
29 januari Örnsköldsvik, Fjällräven Center
05 februari Lund, Färs & Frosta Sparbank Arena

Vilken konsert kommer ni att gå på, Cloetta eller Läkerol? En sak är säker: killen lär inte behöva bry sig om att trycka upp turné-shirts, i alla fall inte med datumen på ryggen.

Åter till Antikythera

Det här är, som en god vän som lade ut länken på Ansiktsboken uttryckte det, helt enkelt larvigt koolt. Någon mer kommentar behövs faktiskt inte.

Popkultur

Jag är förstås inte ensam om att ha ganska kul åt den pedagogiska aktionsgrupp som härjar på Youtube och rätt och slätt kallar sig historyteachers - om någon skulle ha missat deras videos så gör de covers på diverse kända låtar, men med historiedidaktiska texter (mina favoriter är nog, i alla fall just nu, den här och den här).
Gruppens medlemmar, Mr. B och Mr. H., som presenterar sig som historielärare från Hawaii skriver att syftet med deras musikvideos är att göra historieundervisningen roligare. Roligt, absolut. Undervisande? Ja, varför inte. Man kan undra om inte många av de tilltänkta studenterna (gruppen skriver själva i en kommentar till en av deras videos att den presumtiva tittaren är 15 år) går miste om en del av de musikaliska referenserna (låtarna som de gör covers på är i flera fall gamla låtar från 80-och 90-talet). I vilket fall som helst fungerar det utmärkt som underhållning för akademiker födda på 70-talet. Sådana som jag.

Noblesse oublié

Jag lyssnar på ett helt fascinerande avsnitt av Vetenskapsradion Historia, denna gång om Karl Edvard, hertig av Sachsen-Coburg-Gotha och kungens morfar. Som växte upp som brittisk ädling, axlade furstetronen i sitt arvhertigdöme och blev sedd som förrädare i sitt hemland när första världskriget bröt ut och Storbritannien och Tyskland blev fiender. Som vände sig till nationalsocialismen, blev ordförande för Tyska Röda Korset och åtalad för brott mot mänsligheten efter kriget. Som dog 1954 fråntagen fursteslott, ära och även hälsa.

Ett sorgligt och fängslande livsöde. Inte minst eftersom Karl Edvard ju hade blivit fråntagen om inte allt av det ovanstående så åtminstone det mesta av det vare sig han hade varit nazist eller ej. För att världen helt enkelt inte hade något behov av personer som honom i den värld som uppstod efter 1945: de förpassades från världens centrum till dess skräphög, vare sig de var goda eller onda. En nobel, men likafullt förlorad generation.

Har vi inte alla misstänkt det här?

Det verkar som om jag inte har så mycket att skriva just för tillfället. Andra saker tar helt enkelt tiden i anspråk. Och inget jag skulle kunna skriva skulle ändå vara hälften så bra som det här.

Olika historier

En av de böcker jag läste i somras var den tyske prästen och franciskanermunken Gereon Goldmanns självbiografi Tödliche Schatten-tröstendes Licht, till svenska översatt under titeln Genom dödsskuggans dal. Jag blev nyfiken på boken eftersom den handlade om en uttalat kristen tysk soldats upplevelser under andra världskriget. Vilka funderingar kunde en sådan person ha om kriget?

Boken var nu inte riktigt vad jag väntade mig. Goldmanns självbiografi handlar inte alls om andra världskriget, I alla fall inte på så sätt att han diskuterar kriget i sig, dess rätt och fel och så vidare. Nej, boken handlar i stället om Goldmanns väg till prästämbetet och om hur Gud hjälpte honom i hans värv. Kriget är stundtals något som närmast liksom sker i bakgrunden. Goldmann berättar helt enkelt inte alls den historia jag tänkte mig att läsa.

Och plötsligt slår det mig att jag känner igen det här mönstret från nära håll - från de antika historiker jag jobbat med rätt mycket, minst sagt, under en hel del år. Inte heller de berättar de historier jag förväntar mig, eller vill i alla fall, att de ska berätta. Jag förväntar mig att de antika historikerna ska redogöra för och förklara de komplexa historiska skeenden vi ser i antikens historia så här i efterhand; de gör de inte alltid. Och vi blir lika frustrerade varje gång. Men på samma sätt som kriget bara är en bakgrund i Gereon Goldmanns historia - en bakgrund han kanske förväntade sig att läsaren kände till eller åtminstone kunde läsa om på annat håll - är skeendena bara kulisser för de historier de antika historikerna berättar, historier som väldigt ofta handlar om personer och personligheter, snarare än (försök till objektiva förklaringar av) händelser.

Gereon Goldmann redogör för många diskussioner med nazister om kristendomen och den nationalsocialistiska ideologin, diskussioner som Goldmann alltid verkar vinna. I de här diskussionerna levererar Goldmann påfallande ofta långa och oerhört välformulerande repliker. En något skeptisk läsare kan här nog tvivla på att Goldmann verkligen sa sådär; talen verkar ganska tillrättalagda i efterhand. Tanken är antagligen att de ska återge kontentan av vad Goldmann faktiskt sa i de olika diskussionerna. Och här, mer än i något annat avseende, är Goldmann kollega till Tacitus och Suetonius - också de antika historikerna har ju en förmåga att lägga mer eller mindre högstämda tal i historiska personers munnar lite i tid och otid. Det är även hos dem mycket tveksamt om de här talen verkligen är historiska; men det var inte poängen med dem. Det handlade även för dem om att återskapa historiens essens, snarare än dess skeende.

En udda bok som gav helt överraskande perspektiv, alltså. Det är bra att läsa.

The Beautiful South

De gjorde en del av den bästa blue eyed-soul som någonsin spelats in. Kombinerade med några av de fränaste texter som skrivits. Och står för veckans soundtrack.

The truth is out there

Igår såg vi på pilotavsnittet till Arkiv X - jag har inte följt Mulder och Scullys öden och äventyr sedan jag minns inte när (antagligen typ när serien ursprungligen sändes) och jag kan inte säga att jag någonsin följde den regelbundet. Det ska sägas att de serier jag lyckats följa är ganska lätt räknade. I alla fall, vad gäller Arkiv X och pilotavsnittet så har jag inte sett det överhuvudtaget förr. Så det blev ett ganska märkligt återseende.

Den första tanken är att mycket, så här drygt 15 år senare (!!), inte är sådär vansinnigt imponerande. David Duchovny och Gillian Anderson är, i alla fall här, ännu inga större skådisar. Dialogen är stundtals rent tafflig (Mulder: de här ungdomarna måste ha blivit bortrövade av utomjordisar!! Scully: Mulder, det är omöjligt!). Men även motivvalet har fått en viss patina under den tid som förflutit sedan början av 90-talet. Det här med människor som rövas bort av rymdskepp och myndigheter som hemlighåller information har helt enkelt inte riktigt samma sprängkraft längre (men så är ju tematiken från det årtionde då den amerikanske presidentens värsta problem åtminstone stundtals tycks ha handlat om vad han gjorde och inte borde ha gjort med sina praktikanter). Sedan dess har världen fått mer allvarliga saker att tänka på.

Men framför allt känns det här med hemlighållandet, som var ett så centralt tema i serien, på ett förunderligt sätt som en relik från historien. Om Mulder och Scully hade varit verksamma idag hade de bara laddat upp de bilder de tar på olika saker myndigheterna vill hemlighålla till internet via sina mobiltelefoner. Och den cigarettrökande mannen och hans kolleger hade antagligen låtit dem hållas, väl medvetna om att internet är så överlastat med information av alla möjliga slag att webben är det säkraste stället man kan låta saker försvinna på. Det har onekligen hänt en del.

Idag...

fyller Arvo Pärt 75 år. Visst är det väl trevligt med det där Polar Music Prize, men innan Pärt får det tycker jag att de inte riktigt sköter sitt jobb på ett vettigt sett. Om ni vill bekanta er närmare med jubilaren, som SvD sympatiskt nog uppmärksammar, kan ni läsa det här. Eller lyssna på det här.

Pausmusik

P.S. Men innan ni surfar vidare så kan ni ju lyssna på det här. D.S.