Circles lead me back to you

Det är ganska fascinerande att se hur vad som för mig länge varit ett ofullständigt stycke Uppsalahistoria plötsligt kan bli komplett på ett ganska oväntat sätt. Nämligen genom ett besök i en Stockholmsförort. För en tid sedan besökte jag en bekant som är bosatt i Farsta. När jag efteråt gick mot tunnelbanan i Farsta centrum såg jag så en fasad som jag insåg att jag kände igen. Var det alltså här den fanns?

Som alla infödda Uppsalabor är jag nu uppvuxen med Åhlenshuset och dess minst sagt originella tårtpappersfasad. Min vetskap om denna fasad har i princip inskränkt sig till att det En Gång I Tiden var tänkt att alla Åhlenshus - eller Tempo som de ju hette då - i Sverige skulle se ut så. Men eftersom det blev sådana massiva protester genomfördes projektet bara i Uppsala - och på en plats till. Var har dock aldrig historien förtäljt - förrän nu. Det var alltså här, i Farsta centrum, denna "andra" fasad kom att byggas.

I Farsta centrum finns en mycket sevärd utställning i fönstren på ett av husen. Där kan man läsa att tårtpappersfasaden i Farsta i själva verket inte var den andra i landet, utan den första. Den skapades när Farsta centrum byggdes, som Stockholms andra köpcentrum av den här typen, i slutet av femtiotalet (bara Vällingby var före). När Farsta centrum byggdes lät man de tre varuhuskedjor som etablerade sig här välja distinkt olika fasader till sina byggnader. Detta var något som tydligen var helgerån enligt den tidens funktionalistiska principer (vilka stipulerade att alla hus som hade samma funktion också måste ha samma utseende). I Farsta var alla varuhus lika höga, vilket borgade för något mått av funktionalistisk enlighet. Detta räckte tydligen inte för de renläriga funktionalisterna: Farsta centrum kom enligt utställningen att kallas ett "svenskt Disneyland" och "arkitektonisk prostitution".

Det är någonstans här jag - i alla fall bildligen - tar mig för pannan. Hur lågt i tak var det egentligen i det framstegs- och framgångsrusiga land som Sverige var runt 1960?

I alla fall: bröderna Åhlen oroade sig för att deras varuhus i Farsta skulle komma att hamna längst bort från tunnelbanan. Alltså ville de att huset skulle ha en ovanligt distinkt fasad. Ett önskemål som ledde till att en arkitekt tog fram den sedermera så (ö)kända tårtpappersfasaden. Och som man mycket riktigt planerade att använda till alla Tempohus i Sverige. Detta var visserligen kanske inte ett fullt så storstilat projekt som det kan låta. Det fanns på den tiden nämligen bara tre: i Farsta, på Klarabergsgatan - och i Uppsala. Men eftersom protesterna blev så massiva i Uppsala blev det inget på Klarabergsgatan. Där ser man.