Stil och klass

På Scuderie del Quirinale pågår just nu en utställning om romerskt måleri, Roma. La pittura d' un impero. Det vill säga, som vanligt är det till största delen måleri från Pompeji som ställs ut. Skälet till detta är nu mycket enkelt, det är ju i Pompeji man hittat flest bevarade väggmålningar. Målningarna är utställda på två våningar. På den första av dessa presenteras en genomgång av de fyra pompejanska stilarna med exempel, på andra våningen presenteras olika motiv - mytologiska motiv, vardagsmotiv och så vidare. Det är ett upplägg som är enkelt att följa. Men samtidigt är det lite av en besvikelse. För jag börjar undra om man aldrig ska bli kvitt de där så kallade pompejanska stilarna.

För de läsare som inte är insatta i romerskt måleri kan det här vara på plats med en liten utvikning. Under de århundraden som gått sedan man började gräva ut Pompeji och Herculaneum så har arkeologerna - förstås - hittat ganska mycket väggmålningar (av vilka, sorgligt nog, skrämmande många sen dess har förstörts. Ingenstans är det tydligare på vilket sätt utgrävning är destruktion). Under 1800-talet så klassificerade en viss August Mau dessa målningar i fyra stilar, som kan dateras någotsånär kronologiskt. Målningar i den så kallade första stilen., vanlig från 200-talet f.Kr till de första årtiondena av 100-talet f.Kr., återger olika typer av murar. I den andra stilen, den "arkitektoniska", som utvecklas från den första, bryts dessa murar upp och ger plats åt olika perspektivmotiv. Denna stil var vanlig under 100-talet f.Kr. men ger någon gång mot slutet av århundradet plats åt den så kallade tredje stilen, som är betydligt mer återhållen. Här ersätts andra stilens arkitektoniska perspektiv med monokroma väggpaneler, åtskilda av olika ramar och bårder. Dessa har ofta formen av slingrande växter eller smala kolonner. I mitten av dessa paneler brukar det ofta finnas mindre målningar - som om någon skulle ha hängt en tavla på en vägg - gärna med olika mytologiska motiv. Som en fjärde stil, avslutningsvis, brukar man karakterisera målningar som på olika vis kombinerar andra stilens perspektivmotiv med tredje stilens paneler. Denna stil, brukar man anse, utvecklas ur den tredje under andra halvan av första århundradet e. Kr.

Det här låter nu rätt enkelt, eller hur? Det är också ganska enkelt att identifiera målningar som är "typiska" för någon av stilarna. Men problemet är nu bara, förstås, att romarnas målningar alldeles för ofta inte uppför sig så disciplinerat som sentida scholares skulle vilja. Jag har för min del ofta mycket svårt att avgöra om den väggmålning jag ser går i "sen andrastil" eller tredje stilen, eller om den ska hänvisas till tredje stilen eller den fjärde (detta gällde även vissa av målningarna på utställningen som jag nog på förfrågan skulle ha klassificerat som tillhöriga en annan stil än vad som stod i utställningstexten). Sålunda dras vi med ytterligare ett klassificeringssystem från 1800-talet, som stundtals är lika mycket till hinder som till hjälp.

Med detta sagt så vill jag ändå rekommendera den som är i närheten att titta in på utställningen; målningarna från Villa Boscotrecase - ett mycket fint exempel på den så kallade tredje stilen - är något av det mest imponerande jag sett.