Yay, I'm part of history!

Som nämnt i förra inlägget tog jag alltså en sväng till Palazzo Massimo häromdagen. Där tog jag mig upp till tredje våningen, där man har ställt ut målerier från olika romerska villor. Väl där styrde jag stegen mot den del av utställningen som är ägnad åt den villa som brukar kallas Livias villa; för er som inte känner till denna kan sägas att det är en villa från tidig kejsartid som av olika skäl brukar associeras med Augustus hustru Livia och som är berömd för de fresker föreställande en trädgård som hittades i ett underjordiskt rum.

Här i Palazzo Massimo upptäckte jag att man uppdaterat utställningen med nya skyltar sedan senaste gången jag var här. På en av dessa skyltar kan man nu läsa om, och se bilder från, de senaste forskningsresultaten som uppnåtts i samband med arkeologiska utgrävningar i trädgården 2006. Vilket känns lite märkligt att läsa om så här på en utställning, eftersom jag själv var med om de där arkeologiska utgrävningarna 2006: jag minns mycket väl hur vi grävde fram de där romerska planteringskrukorna, nej, inte grävde utan försiktigt och långsamt skrapade fram dem ur jord som var torr, grå och hård som betong, liggande på knäna i solsken och i bortåt 40 graders värme (det var tydligen en ovanligt varm tidighöst det året). Och jag får medge att de där krukorna nog då inte tycktes fullt så vördnadsbjudande, eller deras betydelse så stor, som nu när jag nu ser bilderna på samma krukor här på museet. Museer har ju en särpräglad förmåga att upphöja föremåls status.

Men visst är det fint att de där krukorna ansågs tillräckligt betydelsefulla för att bli presenterade här. Och därmed har även en del av mitt eget liv hamnat på ett museum. Ett av italienska statens arkeologiska museer, till och med. Jag erkänner att det känns lite coolt.