Tanken slår mig att det nog är precis så här som många arkeologer skulle vilja se på sin verksamhet och sig själva: vetenskapare som objektivt och neutralt samlar information och vetenskap utan att läsa in för mycket i eller övertolka det insamlade. Utan att ställa sig själva i vägen och skymma: ansiktslösa. När vi ju i stället alltid, mer eller mindre omedvetet, tolkar det vi ser. Ibland kan det kännas som om den bild vi arkeologer ser i spegeln snarast borde vara en diametralt motsatt: en person som är tomhänt och enbart utrustad med ett ansikte.
Eller vill de Chiricos arkeologer kanske säga just detta, att det enda vi vet är det vi själva bär med oss?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar