...är byggt i det hus som tjänade som Gestapos fängelse under den tyska ockupationen av Rom; denna varade under 9 månader, från början av september 1943 till senvåren 1944. Museet är inrett på fyra våningar: på de två översta har man använt de celler som lägenheterna i huset byggdes om till som utställningsrum. I dessa kan man vandra runt bland anslag skrivna av den tyska ockupationsmakten, flygblad från den italienska motståndsrörelsen, memorabilia från motståndsmän, med mera. Det är intressanta och gripande öden som presenteras. Men icke desto mindre inställer sig frågan - utan att för den skull någon skugga må falla på dem som vågade och gav sina liv för motståndsrörelsen - vad Italien gjorde i kriget fram till hösten 1943.
Naturligtvis kan det ha varit som det står i en artikel i ett av de tidningar motståndsrörelsen gav ut och som är utställd i en monter, att det italienska folket aldrig ville gå med i kriget. Att kriget var il duces och kung Viktor Emmanuels projekt. Men man kan då ändå notera att detta motstånd mot kriget manifesterades först när krigslyckan började svänga till axelmakternas nackdel. Museo della liberazione är ett vältaligt exempel på hur historien handlar inte bara om minnen, utan även om glömska.
En av cellerna, med ett fönster som murades när lägenheter byggdes om för att tjäna som fängelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar