Med Foucault på operan

Vi var igår på Teatro dell'Opera och såg en föreställning av Verdis Falstaff - faktiskt min favorit av de Verdi-operor jag sett. Vi hade fått biljetter till en loge - egentligen snarare ett slags liten holk - ganska högt uppe på högra sidan av salongen. Faktiskt helt OK platser, för det mesta. Men vi störde oss lite på att regissören (den från filmvärlden kände Franco Zefirelli) låtit ganska stora delar av handlingen, viktiga dialoger till exempel, utspelas på högra sidan av scenen. Då var det lite svårt att se utan att luta sig farligt långt ut över det synnerligen låga räcket. Och det var som sagt en liten bit ned. Men vi var å andra sidan inte ensamma om att se dåligt. De som satt i holkarna bakom vår såg säkert ännu sämre. Och hade handlingen flyttats till vänstra sidan av scenen så, tja, då hade det blivit svårare att se för publiken på andra sidan salongen.

Överhuvudtaget var det nog ganska många i salongen som inte såg speciellt väl. Och Falstaff, som nu är en opera som bärs mer av dramatik och handling snarare än av enskilda nummer och arior, kanske inte var vidare lämpad för den här scenen. Eller kanske snarare, alltså, för salongen. För Roms opera har en salong som nu är rätt typisk för de operahus som byggdes på 1800-talet (just det här invigdes 1880): ett enormt, hästskoformat rum, med ganska många parkettplatser, ett antal balkonger och loger - och så, en scen. Där man på sin höjd ser någon av sångarna när de ställer sig längst fram på scen och levererar en aria eller två. Men där man däremot ser salongen och de andra i publiken mycket väl.

Och det var nog så det var tänkt: den viktigaste scenen på denna opera är inte den där sångarna står, utan parketten och logerna. Där det Fina och Betydande folket ska sitta och låta sig beundras från de andra logerna och balkongerna. Den som vill se vad som måste vara ett ännu tydligare uttryck för den här tanken kan med fördel besöka Stockholmsoperan: där syns det fortfarande mycket tydligt att trapporna som leder upp till de översta raderna ursprungligen var helt skilda från trapporna till de andra raderna. Trapporna till tredje raden hade dessutom separata ingångar från sidogatorna, inte från Gustav Adolfs torg. Klasserna skulle inte få blandas. Däremot skulle de sammanföras i ett noga uppdelat rum, där det var tydliga skrank mellan olika samhällsgrupper och alla tydligt kunde se Vem som var Vem.

Operasalongen är alltså ett "disciplinärt rum", ett rum där gränser kunde skapas och visas. Där publiken egentligen är aktörer och därför syns betydligt bättre än den tror. Något som jag undrar om de två besökare som satt i en holk på andra sidan salongen och som ägnade stora delar av föreställningen åt att grovhångla var medvetna om.