Det stigande vattnets stad (#2)

En av de saker som skrevs i artikeln där Venedig utsågs till en av världens mest överskattade städer var att "egentligen är det bara kul när det är konstbiennal eller filmfestival". Filmfestivalerna har jag inte sett, men det är väl kul att de gillar konstbiennalen i alla fall (men gillar de den för att de har ett intresse för samtidskonst? Eller är det också en sån där sak som det är lite coolt att gilla?). Men den är i alla fall sevärd. Om inte annat för att själva företeelsen är ganska märklig. Bara mässområdet är ett utställningsföremål i sig.

Tanken när områdets olika paviljonger byggdes var väl att de skulle representera den då mest moderna arkitekturen. Men det innebär också att flera av paviljongerna känns mycket mer kopplade till olika tider som nu alla hör till det förflutna än till vår samtid. Det är en ganska speciell miljö att gå runt att titta på samtidskonst i - där finns en ungersk paviljong som ser ut som ett jugendpalats i miniatyr, en engelsk som ser ut som en neoklassicistisk tidig 1900-talsvilla och en tysk som måste ha ritats på 30-talet av Speer eller någon av hans kolleger. Här finns också paviljonger tillhörande Juguslavien och Tjeckoslovakien - inte minst att gå och se samtidskonst från länder som inte finns längre (i den jugoslaviska paviljongen huserar numera Serbien) är en ganska märklig upplevelse.

Det är på det hela taget ganska underligt: biennalen ska väl handla om samtiden, antar jag, men vart jag går och vad än jag ser blir jag mest påmind om det förflutna. Inte minst eftersom det är höst, och gula löv faller över paviljongerna. Var och en får väl avgöra om det ska läsas in något symboliskt i detta.