Tillbaka till källorna

När man behöver inspiration till forskningen brukar det vara oslagbart att spendera lite kvalitetstid med källmaterialet. Sagt och gjort. Jag tillbringande häromdagen ett antal timmar bland Kapitolinska museernas samlingar med romersk skulptur för att se om jag kunde hitta något som sade mig något nytt om kejsarnas Rom. Och visst. Varje staty, relief, inskrift och fragment tycks ha en egen historia att berätta om man ger den tillräckligt med tid. Problemet är bara att alla de här historierna inte på något vis är samstämmiga. Man blir inte klokare utan mer förvirrad. Men sådan är väl nu forskningens natur.

I trappan till Palazzo dei Conservatori finns ett antal paneler med reliefer från åtminstone två triumfbågar, en rest åt Hadrianus och en åt Marcus Aurelius. De visar hur kejsaren i olika situationer betygar staden Rom, dess senat och dess folk sin aktning. Här framstår kejsaren närmast som en tjänsteman, i stadens och statens tjänst. Något senare stöter jag på statyn av Commodus där han framställs som en inkarnation av Herkules själv. OK, Commodus är ju en av de kejsare som verkar ha gått för långt i sin maktfullkomlighet; så blev han mördad också. Men den kejsarroll Commodus representerar verkar vara så diametralt motsatt den som Hadrianus och Marcus Aurelius spelar. Något senare stöter jag också på Lex de imperio Vespasiani, ett dekret som (synbarligen) går ut på att senaten gav all sin makt åt kejsar Vespasianus. Så var kejsaren en tjänsteman, ansvarig inför och beroende av senaten? Eller en maktfullkomlig autokrat? Är allt bara en fråga om från vilket håll man ser saken?

Kanske var den romerske kejsarens roll inte konstigare än den roll som vissa av dagens politiker spelar. Eller missar jag något?