Born of frustration

Någon av er läsare som minns hur det var att surfa på internet med ett modem? Joho, det minns ni nog. Ni vet, det där kvirrande ljudet när modemeländet kopplade upp sig mot internet, eller i alla fall försökte. Otåligheten när man väntade på att webbläsaren (Netscape!) skulle ladda in en hemsida - först brukade texten komma, så kunde man läsa den medan bilderna laddades ned (och om de var stora och låg på sådär 200 kb eller MER, så kunde man få vänta rätt länge medan de rasslade in i datorn, rad efter rad). Otåligheten medan man väntade på att någon skulle sluta tala i telefonen, eller andras otålighet i fall du satt och surfade när DE ville ringa. Man väntade med att surfa till tider då man visste att det inte skulle vara så många ute på telefonnätet, till dess att man hade någon vag tanke om att USA hade gått och lagt sig.

Det är, så här i efterhand, just den där frustrationen jag förknippar med den tiden - stunder av väntan, för korta för att man skulle kunna göra något meningsfullt av dem, för långa för att inte vara irriterande. Informationsflödet hade aldrig gått snabbare, ändå gick det inte tillräckligt snabbt. Och jag vet inte exakt hur mycket snabbare datorerna är idag; det är inte speciellt intressant. Däremot vet jag att frustrationen, den har bestått. Vi väntar fortfarande.

Jag tror i alla fall att jag inte är ensam om att bära med mig minnen av dator-och internetrelaterade beteenden som känns som att de hör till historien, till det förflutna. Dessa minnen är mer eller mindre intimt förknippade med diverse ting, som de där modemen. De stationära datorerna, stora ljusgrå dinosaurier med deras virrvarr av sladdar, portar och kringutrustning. De enorma 17-tumsskärmarna.

Så tanken slår en plötsligt: när kommer det första Internetmuseet? Allt som behövs finns redan. Och vad kommer man att kunna göra där - kanske pröva på internetsurfning 90s-style via 56k-modem?