Soundtrack (ett inlägg jag inte tänkte skriva, men OK då)

Jag har länge haft ett ganska kluvet förhållande till Kent - Sveriges största rockband som de av och till kallas. Detta hänger nog ihop med de två gånger jag sett dem live: första gången var på Kalmar nation i Uppsala, våren 1995 (oh, the memories!), alldeles innan de släppte sin första skiva. De hade kostymer, hakskägg och försökte låta som Afghan Whigs. Jag tänkte att "det här var väl rätt trevligt, men de kommer inte att bli något speciellt". En ganska dålig bedömning. Andra gången var på Roskildefestivalen 1998. Då var det svarta läderbrallor, bredbenta rockposer och "coolt" mellansnack som gällde (typ: "f-n vad många ni är"). Jag tyckte att de försökte låta som Depeche Modes Songs of Faith and Devotion. Och att de aldrig skulle bli stora på allvar. Ytterligare en förbluffande dålig bedömning: några år senare släppte de Vapen & Ammunition och blev typ...Sveriges största band någonsin. Min irritation var stor. Folk verkade ju vägra fatta.

Jag har nu sedan dess fått en allt stigande respekt för Kents förmåga att gång på gång leverera bra låtar. Problemet har bara varit att de alldeles för ofta varit för stelt producerade - ofta har jag tänkt att det här skulle kunna vara riktigt, riktigt bra i fall något någon gång stack ut lite mer. Om gitarrerna var lite hårdare, trummorna lite tyngre, basen skavde lite mer.

Men därför tycker jag också att det Kent som i dagarna är på väg Till En Arena Nära Dig är så mycket bättre. Eftersom de nu låter syntar ta betydligt större plats i ljudbilden - och plötsligt fungerar allt. Den stela rocken är borta och ersatt med dansbeat. Det är som om Jocke Berg & co i själ och hjärta alltid varit syntare. Jag är imponerad. Och därför är det här veckans soundtrack. Faktiskt.