Vägar till Rom

Inget är som att repetera. Man borde göra det någon gång om året, eller hur? Jag har ägnat ganska mycket tid under den senaste månaden åt att läsa om det som jag ser som mina grundböcker i ämnet romersk arkeologi. Och jag tänkte att jag kunde delge er något om i alla fall två av dessa ( ifall ni inte redan känner till dem, vill säga).

Amanda Claridges Rome - an Oxford archaeological guide har under ett antal år varit den i mitt tycke klart bästa introduktionen till ämnet. Efter att ha läst den från pärm till pärm för andra (eller om det nu är tredje) gången börjar jag dock fundera om den är så lyckad egentligen.

Claridge har ambitionen att presentera en grundlig översikt om vad man kan se av staden Roms arkeologi. För den som är intresserad av hur arkeologer arbetar i Rom och vilka arbetsmaterial de har att tillgå finns här mängder av värdefullt vetande att hämta. Inte minst det 50 sidor långa inledningskapitlet med information om romarnas byggmaterial, murtyper, marmorsorter, valv, skriftliga källor till Roms arkeologi med mera är oerhört värdefullt. Detta är mycket vällovligt. Claridge har också valt att koncentrera sig på grundliga presentationer av lättillgängliga platser av arkeologiskt intresse - alltså sådana som turisten kan besöka utan speciella förberedelser i form av tillstånd eller dylikt. Detta är också vällovligt.

Men här uppstår också ett problem. För den som är så intresserad av Roms arkeologi att han eller hon sätter värde på Claridges detaljerade texter är antagligen också intresserad av en hel del platser som Claridge INTE tar upp, eftersom de är "överkurs". Till exempel tycker jag det är en ren miss att Santa Croce in Gerusalemme-området inte alls behandlas, eller något av de områden som ligger en bit utanför Roms centrum, som mausoleerna i Tor de schiavi och Tor Pignattara. Omvänt tror jag också att den turist som nöjer sig med att se det som är "mest lättillgängligt" finner en hel del av Claridges texter aningen svårsmälta, till exempel hennes oerhört grundliga genomgångar av vilka kolonner som är av vilken typ av marmor - giallo antico, africano, cipollino med mera - i den och den kyrkan. Däremot kanske man skulle tycka det var kul att veta saker som att det var framför Venus Genetrix-templet som Julius Caesar ska ha tagit emot senaten sittande utan att resa sig (en gest som sågs som oerhört arrogant och bidrog till att han blev mördad).

Det återstår att se om Claridge tar med detta i den nya, reviderade och utökade upplaga som, om man får tro Internet, ska släppas närsomhelst. Filippo Coarelli unnar sig i alla fall att nämna den där anekdoten. Men mer om hans böcker om Rom i nästa inlägg.