Från en osynlig stad (1)

Jag erinrar mig en diskussion för några år sen om hur det var att vara konstvetare respektive arkeolog i Rom. En kollega sa då att det var så bra att vara konstvetare för han behövde aldrig gissa vad det var han såg.

Det måste däremot vi arkeologer göra allt som oftast. Visst, det finns ju monument i staden som syns och som är komplett bevarade, i alla fall så väl så att det ”syns” vad det är för något. Men det är inte normalfallet. Långt vanligare är det ju att vi har brottstycken och fragment som vi gräver fram och försöker tyda. Att vara arkeolog handlar om att utifrån några få ledtrådar försöka se det som inte syns för blotta ögat. Så är det också i högsta grad i Rom: vi försöker ”se” det som inte finns men som funnits en gång. Ledtrådarna kan bestå av brottstycken av reliefer, skisser från renässansen medan spåren i flera fall fortfarande fanns kvar, eller foton från utgrävningar från 1800-talet.

Ett enkelt sätt att bekanta sig med detta "seende" är att gå längs med Via del Corso från Piazza del Popolo till Piazza Venezia. Ett första spår från antiken, som idag är helt borta, är den så kallade arco di Portogallo, en port gatan löpte igenom vid Via San Lorenzo in Lucina. Namnet arco di Portogallo kommer av att Portugals ambassadör bodde här i ett palats på 1600-talet; bågen revs 1662 för att man ville bredda gatan för de kappkörningar som då arrangerades på gatan (och av vilka Corson fått sitt namn). En skylt på husväggen låter omtala att man "rev ett antal gamla byggnader för att göra gatan rakare."

Det finns nu flera samtida och äldre teckningar som visar hur den här porten såg ut. Bland annat är det tydligt att det fanns antika reliefutsmyckningar på båda sidor om portvalvet: de viktigaste finns bevarade i trapphuset i Palazzo dei Conservatori. Det rör sig om två stora reliefpaneler som kan dateras till kejsar Hadrianus tid. De är hårt restaurerade, men den ena visar Hadrianus gemål Sabinas apoteos, dvs uppstigande till gudavärlden; den andra antas visa Hadrianus begravningstal vid Sabinas begravning.

Närifrån var nu den här porten? Olika dateringar har föreslagits, men de flesta tenderar att föreslå 200-talet. Det mest intressanta med den här porten är att byggen där man återanvände delar av tidigare monument nog var vanligare än vi trott. Det mest berömda exemplet på denna praxis är ju Konstantinsbågen: men kanske var det så att det var långt vanligare än vi tror att monument plockades ned och recyclades? Ett exempel på detta finns i Museo Gregoriano profano i Vatikanmuseerna, de så kallade Cancelleriarelieferna: de hittades under Cancelleriapalatset i vad som verkar ha varit ett lager – de hade plockats ned från ett monument och väntade på att återanvändas.

På sätt och vis vore det mer självklart än att monumenten byggdes för att stå i tid och evighet. Kanske ska vi snarare ställa oss frågan varför de monument som står kvar blev kvar, än varför alla andra har försvunnit. Relieferna som återanvändes till arco di Portogallo tros i alla fall ha kommit från ett annat monument längre ned på Corson - men mer om det i nästa inlägg.

P.S. Jag ledde under förmiddagen stadsvandringen "Historier från en osynlig stad - en vandring från Piazza del Popolo till Piazza Venezia". Från den presenteras idag och i ett antal kommande inlägg olika utdrag. D.S.