Go, Johnny!

Jag har alltid hyst en kanske något motvillig beundran för John Lydon, eller Johnny Rotten som han ju blev känd som. Och ibland undrar jag på fullaste allvar om han inte är en av de mest intelligenta figurer som någonsin snubblat sig igenom rock’n’roll-cirkusen. För han verkar - som förvånansvärt få - ha fattat vad Sex Pistols faktiskt handlade om (i och för sig kan man tycka att han om någon borde ha gjort det, han sjöng trots allt i bandet…) men i alla fall: Pistols har alltsedan de härjade runt om omgetts av något slags politiskt patos - det handlar antagligen om att hela punkgenren verkar ha en förmåga att ta sig själv på högeligen stort allvar. När allt, paradoxalt nog, i lika hög grad handlade om kommers. Allt var ju ett noga uträknat projekt av Malcolm McLaren ( I alla fall hävdade han själv det), ett slags boygroup, eller rättare sagt en anti-boygroup, för Den Nya Unga Arga Generationen. Skräddarsydd för att reta gallfeber på L’ ancien regime. Vilket man ju onekligen lyckades med.

När sedan Pistols gjorde comeback i mitten på 90-talet lyckades vem om inte Johnny Rotten reta gallfeber på folk igen, denna gång genom att inte sticka under stol med vad återföreningen handlade om: pengar. Att bandet återförenades för att de ville tjäna de pengar de blev blåsta på när det begav sig. Nog så insiktsfullt. Sedan dess har Pistols med jämna mellanrum återförenats för spelningar, och John Lydon omsorgsfullt vårdat sin position som rockens - och kanske till och med populärkulturens - främsta enfant terrible.

Så om ni har tråkigt kan ni till exempel kolla på detta klipp där Craig Ferguson försöker intervjua Johnny och Steve Jones. Det går väl sådär. Den fråga jag kommer på mig själv med att ställa är: är karln verkligen så där fullkomligt skogstokig? Eller spelar han, för att han vet att det är vad folk förväntar sig? I vilket fall: go Johnny!