Wikiforskning

En kväll i Glasgow hamnar jag i ett studentrum tillsammans med några amerikanska kolleger som bjuder på ett glas whisky. En sån där situation som kan uppstå på kongresser, det är en av de trevligaste sakerna med dem. Och som så ofta när akademiker talas vid glider samtalet in på Wikipedia. Som vi förbjuder studenter att använda. Som vi samtidigt (även om vi bara högst motvilligt skulle erkänna det) själva konsulterar. I alla fall ibland. Fast naturligtvis bara för att dubbelkolla saker vi redan vet från någon "trovärdig" källa. Eller hur?

Vem som helst som doktorerat - eller för den delen tillbringat någon längre tid i den akademiska världen - vet att akademisk forskning till stor del går ut på att gå igenom mängder med litteratur. Enorma mängder. Och åtminstone min egen erfarenhet av detta var att den litteratur jag gick igenom inte sällan föreföll något suspekt. Vem i hela fridens namn hade skrivit den där boken? Vem hade granskat texten? Och vem hade tryckt smörjan? I dessa digitala tidevarv är det enklare än någonsin för snart sagt vem som helst att ge ut böcker. Detta samtidigt som man kan notera att texter till Wikipediaartiklar ibland kan vara direktimporterade från en så "rekorderlig" källa som Encyclopaedia Britannica online. Kan man i ett sådant läge anse att det tryckta ordet är mer "trovärdigt" än det digitala? Att det tryckta ordet är en "acceptabel" referens, medan det digitala inte är det?

Det kanske är dags att börja acceptera referenser till Wikipedia i den akademiska världen. Det vill säga: i den bemärkelsen att Wikipedia (naturligtvis) bör underkastas samma källkritiska granskning som vilken tryckt text som helst. På ett sätt är ju wiki-artiklarna hederligare än artiklar i böcker - om de är suspekta så brukar det ju synas att de är ifrågasatta. Förra våren kunde man i DN läsa om professor Jon Beasley-Murray vid University of British Columbia i Vancouver som kommit på att examinera elever genom att låta dem skriva artiklar för Wikipedia. I mitt tycke en genialisk idé - att betrakta det digitala mediet som en möjlighet att skapa kunskap, snarare än ett hot mot den.

Det är självklart att det inte är så enkelt som att akademiker kan, eller för den delen kanske bör, "ta kontroll" över kunskapen genom att redigera Wikipedia-artiklar. Ingen kan ta kontroll, eftersom flera kan redigera en artikel. Men tja, kanske kunde man som akademiker ta för vana att någon gång ibland bevaka "sina" uppslagsord. Kanske är det värt det? Vi spenderar väl, när allt kommer omkring, sammantaget rätt mycket tid på tidsfördriv på nätet som måste kunna ses som mindre meningsfulla än så. Och tänk er att framtidens akademiker engagerade sig i Wikipedias uppslagsord och förde sina vetenskapliga diskussioner på de Wikipedia-sidor som är avsedda för just detta, diskussioner. Vetenskapliga debatter skulle kunna flyttas från de mängder av specialisttidskrifter - som man kan undra om någon ändå har tid att läsa - till en plats där den akademiska forskningen bara är ett tangentklick bort, för vem som helst. Det är kanske värt att fundera på?

Hunter and the hunted

Rymdskeppet stannar (för en gångs skull!) inte ovanför Manhattan utan driver vidare genom atmosfären. Och stannar till slut över Johannesburg. Sedan händer...ingenting. Skeppet bara hänger kvar där ovanför staden. Till slut vågar sig människorna upp och bryter sig in. Där finner de mängder med utomjordingar: inte onda och inriktade på att Ta Över Jorden, utan utsvultna och svaga. "Räkorna", som de ska komma att kallas, tas ned från skeppet och interneras i ett flyktingläger. Flyktinglägret blir med tiden en kåkstad där kriminalitet, illegal vapenhandel och sammanstötningar med de omkringboende jordborna florerar. Till slut, 28 år efter skeppets ankomst bestämmer myndigheterna sig för att förflytta räkorna till ett annat läger. Var detta läger ligger är inte så noga - det viktiga är att det ligger Någon Annanstans. Där man slipper se "räkorna".

Detta är en story som hade kunnat räcka för en långfilm eller en mindre TV-serie. Men i stället levereras den - som läsaren kansker redan vet - som en cirka fem minuter lång resumé i början av scifi-actionfilmen District 9. En film som ställer alla konventioner på huvudet: här är det utomjordingarna som är de jagade och människorna som är jägarna. En film som levererar en nyttig påminnelse om vad vi egentligen redan vet, men är rätt snara att glömma bort så fort chansen erbjuds: att det är vi som är monstren. Se den.

Språkförbistring

Det mest bestående intrycket från Fédération Internationale des études classiques kongress i Berlin, som arrangerades sista veckan i augusti, är också det (nästan) allra första. Välkomstceremonin inleds med att en herre i någon slags officiell position håller ett kortare inledningsanförande på tyska. Därefter stegar en yngre herre upp på scenen och håller ett kortare anförande han också. Fast det här är på ett språk jag inte förstår men till en början tror är spanska (senare kommer jag att erfara att det är portugisiska). Nå, det är ju flera personer uppsatta på talarlistan, så fair enough. Efter denne andre talare stegar en dam upp till mikrofonen och håller ett tredje anförande på franska. Och efter henne kommer en annan dam och pratar på engelska. Det är nu jag upptäcker att hon verkar säga delvis samma saker som den där första karln, han som pratar tyska. Och det är då jag, till slut, inser att det är exakt samma inledningsföredrag jag hör.

Kongressen inleds med att deltagarna får höra exakt samma inledningsanförande sex gånger, på kongressens sex officiella språk. Detta tar ca 50 minuter. I mean, seriously...

Det är väldigt konstigt. Forskare från hela världen förenas på den här typen av kongresser av (vad jag antar är) ett gemensamt intresse för antika kulturer. Och samtidigt är samma forskare aldrig så måna om att använda sina egna språk som i de här situationerna. Användandet av Det Egna Språket verkar bli en markering.

I grunden är väl poängen med människans förmåga att kunna tala olika språk att underlätta kommunikation. När blev språken snarare ett hinder för den där kommunikationen?

Ännu en gång...

...har det, som synes, varit mycket ödsligt på stationen under några veckor. Deltagande i kongresser och därmed sammanhörande utlandsresor kom emellan. Men nu är förhoppningsvis ordningen någotsånär återställd.

9.58...

Som så många andra (halva jorden eller så?) sitter jag och ser i direktsändning hur Usain Bolt slår sitt eget lätt svindlande världsrekord med 11 ännu mer svindlande hundradelar. Ungefär en kvart senare bryts direktsändningen för nyheterna. I nyhetssändningen är Det Makalösa Värdsrekordet naturligtvis huvudnyheten. När sportsändningen sedan återupptas sitter tre svenska sportreportrar runt ett bord och pratar om rekordet, som en Historisk Händelse. Då har det gått drygt trettio minuter sedan själva loppet.
Ibland går det sannerligen fort.

Ensamhet i den moderna tidsåldern

Inte bara har jag varit offline i en och en halv vecka: under ett drygt dygn hade jag dessutom ingen mobiltäckning. Detta inträffade under en fjällutflykt varvid vi skulle övernatta i tält. Det kan här noteras att vi alltså hade full mobiltäckning på kalfjället, något som väl egentligen är mycket konstigare. Det kan också noteras att vi alltså befann oss ungefär en dagsmarsch från civilisationen. Men detta faktum var i sig ganska mysigt. Det gav inte tillnärmelsevis upphov till samma känsla av utsatthet som detta med att inte kunna nås, inte ens på mobilen.

Nu är det ju på ett sätt rätt naturligt att i ett sånt läge vara bekymrad om man är avskuren från möjligheter till kommunikation - tänk om något skulle hända. Men jag undrar ändå om inte den omedelbara reaktionen är ett "äsch, nu kan jag inte SMS:a att jag är framme! Jag kan inte MMS:a en bild på solnedgången!

Det är i så fall ett märkligt tillstånd att eftersträva - fysisk avskildhet, men ständigt digital kontakt med omgivningen. Och en märklig ensamhet som infinner sig, där i den tysta mobilskuggan.

Information (over)flow

Jag återvänder till en internetuppkoppling efter en och en halv veckas semester på behörigt avstånd från de digitala informationsmotorvägarna. Och jag möts - som väl alla som kommer tillbaka till jobbet efter sommarsemestern - av en e-postlåda fylld med post som man inte vill ha. Jag för min del hade drygt 500 e-postmeddelanden i inkorgen; av dessa var alla utom kanske ett 20-tal spam. Av de dryga 20 var de flesta meddelanden mer allmänna jobbrelaterade utskick; 3 meddelanden berörde mig personligen. Tre av drygt 500.

Det går ju nu ganska fort att radera spam. Men själva den hastighet och självklarhet med vilken vi raderar de oönskade erbjudandena, förfrågningarna m.m. är lite oroande. Hur lång tid behövs för att vi ska besluta oss för vilken information vi vill ha? Om vi vill förse någon annan med information, ställa frågor eller något liknande, hur många hundradels sekunder av den tilltänkte mottagarens uppmärksamhet har vi tillgång till?

Det har aldrig funnits tillgång till mycket information som nu. Men har det någonsin varit så lätt att missa viktig information?