Julwebbradiokanalerna har intagit nätet igen. Av de två kanaler SR har är "klassisk jul” som namnet antyder mer old school och säkra kort, ”bjällerklang” däremot lite mer poppig (Peter Mattei och OD vs Zillah & Totte och Dionne Warwick, ungefär). Men varför så ostiga namn på kanalerna?
För er som vill tänja lite på gränserna finns naturligtvis också AccuRadios myriad av kanaler. I år har man inte mindre än 32 kanaler med bara ”julmusik” och man hotar också öppet med att lägga till en ny varje dag (inklusive sådana som bara spelar olika versioner av en viss låt). I år verkar kanalen "reggae christmas" mest uppiggande. På något sätt är det alltid lika lätt att överdosera på julstämning redan lagom till andra advent.
torsdag 4 december 2008
Tidigt i december...
...noteras, som ett addendum till förra veckans inlägg om Tove Jansson, med stor glädje att Alfabeta har börjat återutge de gamla samlingsbanden med Muminserierna. Julklappar, någon?
Even better than the real thing (take 2)
I dagens SvD omtalas ett fragment av Parthenon som nu återlämnats. Detta är ett av flera liknande ”återlämnanden” som skett på sistone; ett annat fragment som togs från Erechteion återlämnades ju också från Sverige härförleden, likaså har ett återlämnats från Vatikanen och – tydligen – från ett museum på Sicilien.
Det är väl ganska sannolikt att dessa fragment kommer att hamna på hedersplatser i Atens nya Akropolismuseum. Och det är ett spektakulärt museum de hamnar i, det är inget tvivel om den saken. Översta våningen är byggt för att hysa en replika i skala 1:1 av Parthenon och på vägen dit upp ska besökaren passera genom våningar där man ställt ut delar av de arkaiska tempel som föregick de tempel som finns bevarade till vår tid. Utställningarna är till dags dato ännu inte klara. Däremot kan vissa av salarna där utställningarna kommer att byggas beskådas.
Utifrån utgör museet en imponerande anblick. Men när man väl kommer in i huset falnar i alla fall min entusiasm betänkligt. För att komma upp till utställningarna måste man gå uppför en bred ramp. Enligt de textskyltar som står utställda och på vilka intentionerna med museets arkitektur förklaras, ska denna ramp minna om den klättring besökaren av det ”riktiga” akropolis gör upp genom Propyleerna när man bestiger ”den heliga klippan.” Väl uppe i utställningslokalerna kommer besökaren så att kunna möta de ”tidlösa mästerverken” från klippan. Behövs nu verkligen denna närmast pseudoreligiösa inramning av fynden från Atens akropol? Hur blir det med de arkeologiska eller historiska aspekterna – de där irriterande detaljer om vad de där templen faktiskt kan ha stått för eller betytt när de byggdes? Det är svårt att inte få känslan av att sådana aspekter inte bara kommer bort i det nya Akropolismuseet: de kanske överhuvudtaget inte är speciellt intressanta. Akropolismuseet verkar snarast vara byggt för att förse fynden från den heliga klippan med ett nytt vilorum värdigt deras ärevördighet i Det Nya Grekland, alldeles oavsett vad de betydde på 400-talet f. Kr. Det blir ett vilorum där det ”riktiga” Akropolis löper en risk att reduceras till att vara den ”trista förlagan.”
Under hösten fanns på museet en utställning om arkeologiska artefakter som bevisats vara stöldgods och därför återlämnats till Grekland och Italien. Även här lyste den närmast sakrala karaktär man vill ge det antika arvets igenom: på textskyltarna kunde man läsa om de ”moving moments” som uppstod när fragment från reliefer ”återförenades.”
Naturligtvis är det bra att stöldgodsproblematiken tas upp. Problemet ligger snarare i återlämnandet i sig - eller repatrierande, som man talar om på utställningen. För till vem ska sakerna egentligen återlämnas – och är antikt kulturarv något som tillhör alla, eller bara till det moderna Grekland? Alla de där rödfiguriga vaserna som stulits från Italien – och som utgjorde den klara majoriteten av de utställda föremålen – ska de också repatrieras till Grekland (trots att de antagligen exporterades till etruskerna när det begav sig)?
All heder åt de – inte minst de privatpersoner – som återlämnar föremål som tagits från Akropolis. Men jag undrar om de och de som väntar på att ”återfå” fragmenten har riktigt samma agenda.
Det är väl ganska sannolikt att dessa fragment kommer att hamna på hedersplatser i Atens nya Akropolismuseum. Och det är ett spektakulärt museum de hamnar i, det är inget tvivel om den saken. Översta våningen är byggt för att hysa en replika i skala 1:1 av Parthenon och på vägen dit upp ska besökaren passera genom våningar där man ställt ut delar av de arkaiska tempel som föregick de tempel som finns bevarade till vår tid. Utställningarna är till dags dato ännu inte klara. Däremot kan vissa av salarna där utställningarna kommer att byggas beskådas.
Utifrån utgör museet en imponerande anblick. Men när man väl kommer in i huset falnar i alla fall min entusiasm betänkligt. För att komma upp till utställningarna måste man gå uppför en bred ramp. Enligt de textskyltar som står utställda och på vilka intentionerna med museets arkitektur förklaras, ska denna ramp minna om den klättring besökaren av det ”riktiga” akropolis gör upp genom Propyleerna när man bestiger ”den heliga klippan.” Väl uppe i utställningslokalerna kommer besökaren så att kunna möta de ”tidlösa mästerverken” från klippan. Behövs nu verkligen denna närmast pseudoreligiösa inramning av fynden från Atens akropol? Hur blir det med de arkeologiska eller historiska aspekterna – de där irriterande detaljer om vad de där templen faktiskt kan ha stått för eller betytt när de byggdes? Det är svårt att inte få känslan av att sådana aspekter inte bara kommer bort i det nya Akropolismuseet: de kanske överhuvudtaget inte är speciellt intressanta. Akropolismuseet verkar snarast vara byggt för att förse fynden från den heliga klippan med ett nytt vilorum värdigt deras ärevördighet i Det Nya Grekland, alldeles oavsett vad de betydde på 400-talet f. Kr. Det blir ett vilorum där det ”riktiga” Akropolis löper en risk att reduceras till att vara den ”trista förlagan.”
Under hösten fanns på museet en utställning om arkeologiska artefakter som bevisats vara stöldgods och därför återlämnats till Grekland och Italien. Även här lyste den närmast sakrala karaktär man vill ge det antika arvets igenom: på textskyltarna kunde man läsa om de ”moving moments” som uppstod när fragment från reliefer ”återförenades.”
Naturligtvis är det bra att stöldgodsproblematiken tas upp. Problemet ligger snarare i återlämnandet i sig - eller repatrierande, som man talar om på utställningen. För till vem ska sakerna egentligen återlämnas – och är antikt kulturarv något som tillhör alla, eller bara till det moderna Grekland? Alla de där rödfiguriga vaserna som stulits från Italien – och som utgjorde den klara majoriteten av de utställda föremålen – ska de också repatrieras till Grekland (trots att de antagligen exporterades till etruskerna när det begav sig)?
All heder åt de – inte minst de privatpersoner – som återlämnar föremål som tagits från Akropolis. Men jag undrar om de och de som väntar på att ”återfå” fragmenten har riktigt samma agenda.
onsdag 3 december 2008
Den fria forskningen (del 2)
SMB, den flitiga bokklubben för alla som är intresserade av krigshistoria, hade som medlemsbok förra månaden en bok om "Nazitysklands hemliga vapen" (av vilka somliga inte ens då var så där jättehemliga, men det ser ju bra ut i skrift). Texterna är nedtyngda av ett förvirrande myller siffror och tekniska termer som läsaren mer eller mindre förutsätts känna till, vilket ju är rätt vanligt i såna här sammanhang. Icke desto mindre är det rätt fascinerande att ta del av den häpnadsväckande arsenal av mer eller mindre futuristiska militärmanicker som konstruerades i Tyskland framför allt mot slutet av kriget: jetplan (som kom att återfinnas i de flesta flygvapen sisådär en 20 år senare), monsterstridsvagnar, mer eller mindre besynnerliga och pålitliga missiler, Infraröda sikten, med mera.
Det mest fascinerande - som trist nog aldrig riktigt diskuteras - är just det faktum att de flesta av de här prylarna togs fram mot slutet av kriget, i ett läge då det ju redan i praktiken var förlorat. Det är ganska märkvärdigt att tänka sig att man så sent som i februari 1945 höll konferenser då man diskuterade projekteringen av jetplan som skulle kunna bomba USA. Detta säger naturligtvis något om hur fullständigt verklighetsfrämmande (på så många plan) det tredje riket var. Führerns egen besatthet vid superteknologiska Wunderwaffen spelade också en viktig roll.
Men sedan verkar det finnas ytterligare en förklaring: tredje rikets brist på centralstyrning och förekomsten av ett stort antal goda forskare (framför allt ingenjörer, men även fysiker och kemister, med flera), som verkade vid välrenommerade företag och universitet . Dessa verkar ha haft ganska fria händer att, i skarp konkurrens med varandra, utforma sina fantasifulla projekt. Och en tanke börjar gnaga i alla fall i mitt huvud: är det sånt här vår omhuldade fria forskning och "starka forskningsmiljöer" kan leda till? Hur pass viktigt är forskarens ansvar, vid sidan av friheten?
Det mest fascinerande - som trist nog aldrig riktigt diskuteras - är just det faktum att de flesta av de här prylarna togs fram mot slutet av kriget, i ett läge då det ju redan i praktiken var förlorat. Det är ganska märkvärdigt att tänka sig att man så sent som i februari 1945 höll konferenser då man diskuterade projekteringen av jetplan som skulle kunna bomba USA. Detta säger naturligtvis något om hur fullständigt verklighetsfrämmande (på så många plan) det tredje riket var. Führerns egen besatthet vid superteknologiska Wunderwaffen spelade också en viktig roll.
Men sedan verkar det finnas ytterligare en förklaring: tredje rikets brist på centralstyrning och förekomsten av ett stort antal goda forskare (framför allt ingenjörer, men även fysiker och kemister, med flera), som verkade vid välrenommerade företag och universitet . Dessa verkar ha haft ganska fria händer att, i skarp konkurrens med varandra, utforma sina fantasifulla projekt. Och en tanke börjar gnaga i alla fall i mitt huvud: är det sånt här vår omhuldade fria forskning och "starka forskningsmiljöer" kan leda till? Hur pass viktigt är forskarens ansvar, vid sidan av friheten?
Akademisk indignation...
Igår var det två rätt intressanta reportage som hade en hel del gemensamt på nyheterna. Det första handlade om skolan i Finland, där undervisningen håller mycket hög kvalitet eftersom de bästa studenterna söker sig till lärarutbildningen. Detta trots att lärare inte, som man skulle kunna tro, har högre löner än i Sverige. Förklaringen var i stället att läraryrket helt enkelt har mycket högre status än i Sverige. Men varför har yrket högre status? Den frågan diskuterades aldrig. Det andra inslaget handlade om en djurskötare som med rätt effektiv, lakonisk humor berättade om hur han hade blivit överfallen av en tiger. Men vad hände sen - avlivades tigern eller är den kvar? Är den här djurskötaren rädd/hatisk mot djuret så här efteråt? Ännu en gång bröts inslaget innan det blev riktigt intressant.
Var finns analysen, var finns reflektionen? Och varför har jag en krypande känsla av att jag låter som någon av Jan Berglins seriefigurer?
Var finns analysen, var finns reflektionen? Och varför har jag en krypande känsla av att jag låter som någon av Jan Berglins seriefigurer?
måndag 1 december 2008
Ett ödmjukt sällskapsdjur
I går kommenterade domprost Tuulikki Koivonen Bylund i Uppsala domkyrka en krönika PC Jersild skrev tidigare under året. PC Jersild hade där skrivit att kyrkan "förvandlats från en drake till ett sällskapsdjur." Tuulikki kommenterade detta med att det kanske beror på att kyrkan försöker visa mer ödmjukhet nuförtiden - den ödmjukhet som måste vara en av kyrkans viktigaste mål.
Uppsala domkyrka är nu en ganska passande plats att tala om ödmjukhet på, men av ett kanske lite oväntat skäl, nämligen det att kyrkan tog åtminstone 160 år att bygga (vilket är förhållandevis snabbt för att vara ett medeltida katedralbygge). Det innebär att de byggmästare och arbetare som påbörjade bygget aldrig själva fick se arbetet färdigställas. Rimligen visste de om detta. Jag kommer osökt att jämföra med de ekar som på 1830-talet planterades på Visingsö för flottans framtida behov: Domänverket kunde meddela regeringen att ektimret var leveransklart 140 år senare. Ekarna står fortfarande kvar. Är inte dessa exempel på handlingar av ödmjukhet, handlingar i vetskap om att andra kommer att komma efter oss?
Denna insikt - att andra varit före oss och att åter andra kommer efter oss - är väl vilket fall som helst nog så nyttig för oss som ägnar oss åt att studera/beskriva/bedöma/döma historien med hjälp av dess olika typer av kvarlåtenskap. Även det vi skriver idag kommer naturligtvis att bedömas och sorteras in i något av alla de fack vi är så förtjusta att stoppa forskningen i. Synd bara att det inte är speciellt ödmjukt att vara stolt över sin egen oklanderliga ödmjukhet, eller hur? Kan man kanske vara stolt över den på ett väldigt ödmjukt sätt?
Uppsala domkyrka är nu en ganska passande plats att tala om ödmjukhet på, men av ett kanske lite oväntat skäl, nämligen det att kyrkan tog åtminstone 160 år att bygga (vilket är förhållandevis snabbt för att vara ett medeltida katedralbygge). Det innebär att de byggmästare och arbetare som påbörjade bygget aldrig själva fick se arbetet färdigställas. Rimligen visste de om detta. Jag kommer osökt att jämföra med de ekar som på 1830-talet planterades på Visingsö för flottans framtida behov: Domänverket kunde meddela regeringen att ektimret var leveransklart 140 år senare. Ekarna står fortfarande kvar. Är inte dessa exempel på handlingar av ödmjukhet, handlingar i vetskap om att andra kommer att komma efter oss?
Denna insikt - att andra varit före oss och att åter andra kommer efter oss - är väl vilket fall som helst nog så nyttig för oss som ägnar oss åt att studera/beskriva/bedöma/döma historien med hjälp av dess olika typer av kvarlåtenskap. Även det vi skriver idag kommer naturligtvis att bedömas och sorteras in i något av alla de fack vi är så förtjusta att stoppa forskningen i. Synd bara att det inte är speciellt ödmjukt att vara stolt över sin egen oklanderliga ödmjukhet, eller hur? Kan man kanske vara stolt över den på ett väldigt ödmjukt sätt?
Antikens litteratur i sammanfattning, del 7
Det är måndag och vi har fått ett nytt nådens år, men här är allt som vanligt. I och med att vi nu nått den tid på året då julborden hotfullt börjar torna upp sig vid horisonten kan väl inget passa bättre att sticka emellan med än
De re coquinaria (tillskriven Apicius):
Tag i princip vad som helst, blanda ihop med garum, libbsticka, ost, vin, honung, russin och en nyss skjuten beckasin. Peppra och bär in. Party party!
Utgivaren: det där med beckasinen tycks vara ett tillägg av en senare hand.
De re coquinaria (tillskriven Apicius):
Tag i princip vad som helst, blanda ihop med garum, libbsticka, ost, vin, honung, russin och en nyss skjuten beckasin. Peppra och bär in. Party party!
Utgivaren: det där med beckasinen tycks vara ett tillägg av en senare hand.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
