Vattnet behövdes i stor utsträckning till de stora badhusen. Dessa var ”ett sätt att leva:” man spenderade stora delar av dagen i badhusen, inte bara med att bada utan också med att gymnastisera, lyssna till föreläsningar, gå på bibliotek, et cetera. Det var där man träffades. Dessa badhus fordrade nu naturligtvis enorma mängder vatten. Därför, inte minst, blev vattenledningarna, ett sådant karakteristiskt inslag i den romerska stadsbilden: år 52 e Kr när Rom hade nio akvedukter i drift har det beräknats att var och en av Roms ungefär 1 miljon invånare kunde förfoga över 1000 liter vatten dagligen – i dag är tilldelningen ca 500 liter / familj och dag.
Om man tittar på Via del Nazareno, precis bakom Bar dell’ accademia, kan man hitta en liten rest av just aqua Virgo bakom ett staket. Där finns också en inskrift som meddelar att kejsar Claudius låtit restaurera den här akvedukten – det ingick i hans jobb som kejsare, att vara ”familjefar” för romarna. Här har vi nog en ledtråd till varför Hadrianus frånvaro från Rom kan ha väckt missnöje - det var sådana här skyldigheter kejsaren hade, att se till att till exempel vattenförsörjningen fungerade.
Vad gäller själva Claudiusbågen - som alltså var en lite extra utsmyckad akveduktbåge - finns det nu bevarat en del fragment av skulpturer som anses vara från triumfbågen. Ett stort fragment av den inskrift som krönte bygget finns dessutom bevarat på gården till Kapitolinermuseerna. Men det är sammantaget för lite för att det ska gå att göra någon rekonstruktion av hur triumfbågen såg ut. En del av utsmyckningen anses i alla fall, på vid det här laget välbekant manér, ha recyclats till en annat monument som stod några kvarter ännu längre söderut. Det handlar om vad som (antagligen) var den sista triumfbåge som restes över Corson. Men mer om den nästa gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar