En annan historia

Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag gått förbi Ara pacis-museet under de här tio månaderna under vilka jag befunnit mig i Rom. Varje gång tänker jag på hur märkligt det är att processionsrelieferna nästan syns bäst utifrån och att det är lite konstigt att alla de viktiga personerna finns avbildade på ena sidan.

Här kan det vara på sin plats med en utvikning. När Augustus hade återställt ordningen i riket (med synnerligen krigiska medel, något han själv inte direkt hymlade med) invigde han ett altare helgat åt freden, Pax, det så kallade ara pacis. Det bestod av ett altare och ett slags inhägnad runt sagda altare. Det är egentligen den senare som är intressant (altaret i sig är inte bevarat, bortsett från några fragment). För på långsidorna av denna inhägnad kan man se reliefer som föreställer processioner. I dessa deltar diverse stadstjänare, präster och andra. Och åtminstone den ena av dessa reliefer är nu rätt berömd. Detta eftersom man där tydligt kan känna igen flera av de personer som blivit bemärkta i historieböckerna, som Augustus, hans gemål Livia, hans allt-i-allo Agrippa med flera. Myriader av forskare har gjort tappra försök att identifiera de övriga figurerna i processionen som Augustus diverse släktingar och vänner. Men nu är det alltså så konstigt så att alla de historiskt intressanta figurerna - eller rättare sagt, de figurer historikerna tycker är intressanta - verkar finnas på ena sidan. Varför gjorde skulptörerna så, kan man fråga sig. Var altaret placerat så att andra sidan var skymd, kanske?

Jag tror för min del att det är vår iakttagelse, eller våra historieböcker, det är fel på. Om romarna nu formgav det här altaret som de gjorde hade de nog skäl till det. Det må kanske ha varit så att figurerna som avbildas på den “andra” reliefen inte var lika viktiga som Augustus & co; i så fall ville altarets konstruktör i alla fall få dem att verka lika viktiga. Monumentet berättar en annan historia än den vi kan läsa i våra böcker, om vi är beredda att närma oss marmorn utan en massa förutfattade meningar. Utan att försöka tolka den utifrån vad vi redan “vet”.

Det finns alltid en annan historia där ute. Jag får väl försöka jaga vidare efter den på hemmaplan. För nu är Romäventyret över för den här gången: i kväll tar jag planet hem. Arrivederci Roma, och tack för den här gången - vi ses nog igen.

Och detta innebär också att stationen kan komma att vara obemannad en vecka eller två. Vi ses!