Från en osynlig stad (10)

Om man följer Via Giolitti några kvarter mot Terministationen och sedan viker av åt vänster kommer man snart till den rätt ödsliga Piazza Vittorio Emanuele II. I norra ändan ligger de rätt så dystra resterna av en monumental fontän som bör ha försetts med vatten av någon av de här akvedukterna som kom in i stan via Porta maggiore. Fontänen antas ha byggts av Alexander Severus, den siste av de severiska kejsarna, han som fick makten efter kusinen Heliogabalus dystra hädanfärd. Det slogs nämligen ett mynt år 226 som man tror föreställer den här fontänen, och man tänker sig då att det slogs för att fira öppnandet av fontänen. Nu är det – som så ofta är fallet – bara en trist tegelklump kvar eftersom allt av värde sedan länge plundrats. Man får tänka sig att fontänen varit klädd med marmor och skulpturer. Vattnet kom via akvedukten bakifrån och delas sedan upp i olika kanaler; fontänen stod precis där två vägar, Via Labicana och Via Praenestina, delade på sig.

Under medeltiden kallades ruinen för Marius trofeer, efter två skulpturer som föreställer trofeer. En trofé är ett slags schematiserad bild av krigsbyten som är ganska vanlig i romersk konst. Det rörde sig om erövrade vapen och sådant som monterades på en träram och sedan bars i de kejserliga triumftågen. Marius var en romersk militär och politiker under senrepubliken som gjorde en märklig karriär - om honom berättas lite samma historier som om Gustav Vasa – men troféerna har inget med honom att göra; de är i stället från tidig kejsartid. Fontänen studerades i alla fall ingående av bland andra Pirro Ligorio och kom att bli en inspirationskälla till de stora fontänerna i senrenässansens och barockens Rom.



Alexander Severus-fontänen.

Inte långt från piazzan, på sidogatan Via San Vito, finns en gammal stadsport; den här är ursprungligen en port från augusteisk tid i den gamla stadsmuren, den så kallade Serviusmuren, som ursprungligen bör ha uppförts i början av 300-talet f. Kr. , eller ännu tidigare. Porten försågs i mitten av 200-talet med en dedikationsinskrift till kejsar Gallienus av en viss Aurelius Victor, antagligen en tjänsteman i den kejserliga administrationen. Det är något konstigt med inskriften: det ser ut som om det saknas något ovanför den. Kanske har övre delen av en längre inskrift försvunnit. Det har föreslagits att en sådan övre del omnämnde Gallienus far, kejsar Valerianus. Denne drog nämligen runt 260 ut i fält mot Roms ärkefiende Sassaniderna; inskriften kanske omnämnde Valerianus (förväntade) segerrika hemkomst efter fälttåg mot partherna 260.

Det kan ha funnits skäl att ta ned den delen av inskriften. För det var nu inte så det blev. Valerianus besegrades i stället av den sassanidiske kungen Shapur och togs tillfånga. Den romerske ex-kejsaren hölls sedan i förödmjukande fångenskap som den sassanidiske kungens personlige slav. Allt detta skedde medan Gallienus, om man får tro hävderna, levde ett liv i sus och dus i Rom och mest intresserade sig för vad det skulle bli till middag och huruvida det skulle bli någon underhållning. En senare anekdot låter till och med antyda att Valerianus efter sin död flåddes och att skinnet rödfärgades och ställdes ut i ett sassanidiskt tempel som en segertrofé.

Så kan det gå.



Gallienusporten.