The ghost of christmas past

I ett (av alldeles för många) ögonblick av leda och okoncentration får jag för mig att kolla på nätet vad anrika The Sisters of Mercy håller på med nuförtiden - bara för att se att de kommer att spela på Fryshuset i Stockholm. Nu i mars. För första gången på...18 år. jag har varit på två spelningar med systrarna, båda för...jösses, 11 år sedan. Den ena var i München; jag och en kamrat åkte på tyska lokaltåg sju timmar för att ta oss till giget, stannade sedan uppe hela natten och försökte hålla oss vakna, för att sedan ta första morgontåget hem igen. Den andra var på Roskildefestivalen samma år. Båda spelningarna är ljuva minnen. Så om man skulle gå, bara för de gamla minnenas skull?

Fast i nästa ögonblick kommer jag ihåg hur det blev när jag gjorde misstaget att se om Familjen Macahan när serien började gå i repris på 90-talet. Ni minns väl? En av de där upplevelserna som verkligen etsat sig fast från 80-talet var ju just de där TV-kvällarna då alla tittade på Macahans. Så det var ju självklart man skulle se om serien när den gick i repris och låta nostalgin svepa över en.

Det är ju bara det att det inte var riktigt så det blev, eller hur? I stället upptäckte man hur taffliga de flesta skådisarna var, hur fånig handlingen var långa partier, hur billigt mycket var gjort. Visst, det finns några saker som tiden inte har kunnat ta ifrån serien: titeln (de döper inte serier till så storslagna saker som How The West Was Won längre), vinjetten (flygfotot över bergen!) och inte minst den majestätiska vinjettmusiken. Men resten av serien har inte åldrats med någon större värdighet.

Vad då beträffar The Sisters så har de (fortfarande) inte släppt någon ny skiva och föga förvånande bytt medlemmar ytterligare några gånger sedan det begav sig. Så jag tror, trots allt, att det är kanske är lika bra om de får förbli ett rökluktande och stroboskopblinkande minne. Ibland är det bäst så.