It´s only rock´n´roll...

Ytterligare en hågkomst från det år som nu vergangen ist är The Dirt, den fantastiska historien om världens antagligen mest ökända rocknrollorkester, Mötley Crüe. Deras ”pseudosjälvbiografi” utnämner jag härmed till föregående års bästa läsupplevelse för min del.

Historien om de fyra bandmedlemmarna – herrar Nikki Sixx, Tommy Lee, Vince Neil och Mick Mars – och deras smått sanslösa excesser i the wonderful world of showbiz är ibland rent absurd och inte sällan direkt motbjudande, men allra oftast mer eller mindre ofrivilligt komisk. Några gånger fastnar skrattet i halsen, när jag kommer på mig själv med att fundera på vad de här människorna egentligen utsätter sin omgivning – och sig själva – för. Någon gång, som när Vince Neil skriver om dottern Skylars död i cancer, är det bara hjärtskärande sorgligt. I sådana stunder framstår berättelsens fyra (anti)hjältar som ömkansvärda och tragiska – för att i nästa ögonblick åter framstå som självupptagna skitstövlar. Men även i de stunder när de beter sig som mest svinaktigt räddas de i alla fall i någon mån av den påfallande osentimentala stilen. Här finns inga urskuldanden utan snarare vad som faktiskt ser ut att vara ärliga försök till förklaring av hur det kunde gå så snett, presenterat med viss galghumor.

Biografin är alltså skriven som separata kapitel av de fyra bandmedlemmarna. Stilen känns dock misstänkt homogen (vilket på ett märkligt sätt påminner om ett stycke antik litteratur som jag haft mycket att göra med de sista åren…). Och det är här i alla fall jag misstänker att bokens medförfattare, den eminente Neil Strauss, har ett finger med i spelet. Om inte Strauss redigerat texterna så är jag i alla fall övertygad om att det är han som står för de braskande kapitelingresserna (vad sägs till exempel om den till del IV, kap 2: ”En dag av offentlig triumf slutar i personliga påhopp när vår hjälte ger vika för sina lägre drifter, vilka inte ska avslöjas i sina mer kittlande detaljer i denna korta synopsis, av fruktan för att besudla yngre läsares sinnen”). Om bandmedlemmarna utgör artisterna i cirkus Mötley så tycks Strauss ha rollen som denna cirkus egen P.T. Barnum, direktören som presenterar cirkusens stjärnor och deras halsbrytande nummer.

Vid berättelsens slut tycks det i alla fall som om den fantastiska fyran har kommit fram till vad som verkligen betyder något i livet – att inte ta droger (eller i alla fall inte för mycket), inte dricka för mycket alkohol (eller i alla fall inte fullständigt galet mycket), samt framför allt: att ställa upp för sina vänner och älska sina familjer. Man kan undra om det verkligen var nödvändigt att komma fram till dessa slutsatser på ett så osedvanligt destruktivt sätt. Men å andra sidan, om alla skulle välja den raka vägen, vilka skulle det då skrivas biografier om?

P.S. Nikki Sixx egen The Heroin Diaries, som även den lovar att vara en föga uppbygglig historia, finns också ute i handeln. Ni som är Uppsalabaserade vet i vilken bokhandel, specialiserad på engelskspråkig litteratur, ni kan få tag i både den och The Dirt. D.S.