En tid för hjältar...

För att fortsätta på gårdagens tema är det ganska fascinerande hur våra längdskidåkare hamnar i fokus på sportsidorna på vintern. När vintrarna nu är som de är (de var ju alltid bättre förr, eller hur?) och Sverige ser ut som det gör så är det sällan, om ens någonsin, möjligt att åka skidor i de områden där den överväldigande majoriteten av svenskarna bor. Längdskidåkningen borde inte vara så stor, egentligen. Men ändå verkar det finnas, det där suget efter "skidhjältar."

Vad kan det bero på? Kanske på att skidåkaren, till skillnad från hockeyspelaren eller fotbollsspelaren är ensam i sin idrottsutövning och måste föra sin egen kamp mot mjölksyran? Kanske just mölksyran också är viktig. Längdåkningen är en sport där, även om tekniken och utrustningen naturligtvis är väl så viktig (hur ofta är det svenskarna vallar bort sig, egentligen?) det fortfarande på något vis är den där urkraften som står i fokus. Lena Andersson skriver i sin recension av den mycket läsvärda Ur Spår! Snor, svett & svenska skidkungar av
Christofer Brask och Petter Karlsson att skidåkningens mytologiserande jagcentrering är påfrestande. Det ligger något i det. Men också media tycks vara ganska benägna att vilja porträttera våra skidkungar/drottningar just så, som något slags vilda och otämjda urkrafter som tränar genom att pulsa på myrar och fälla träd med bara händerna.

Ett ganska talande exempel på detta är kontrasten mellan Thomas Wassberg och Gunde Svan under 80-talet: medan Wassberg sågs som den smått irrationella urmannen från skogarna så var Gunde den beräknande, nästan lite otäcke vetenskapsmannen vars framgångar föddes i det skidtekniska labbet. I själva verket var de båda betydligt mer lika varandra än så: Gundes framgångar berodde naturligtvis lika mycket på hård träning och Wassberg var även han ganska intresserad av att fippla med utrustning i vallaboden. En annan åkare som jag själv minns gjorde djupt intryck under den här tiden var Maurilio de Zolt. Han kom ungefär från ingenstans till VM i Oberstdorf 1987, var ungefär dubbelt så gammal som alla andra och åkte ungefär dubbelt så fort. Han kunde f-n inte åka skidor, han mer eller mindre sprang uppför backarna. Men grejen var att han verkade ha någon slags gen som gjorde att han aldrig blev trött (det är lite vemodigt att så här i efterhand konstatera att den där "genen" kanske hade sin ganska prosaiska förklaring; flera källor har uppgett att hela italienska skidlandslaget var bloddopat i Oberstdorf).

Min egen största idol i de här sammanhangen är dock en helt annan: Ernst Alm, som 22 år gammal och mer eller mindre okänd vann det första Vasaloppet 1922 (han är för övrigt fortfarande loppets yngsta vinnare någonsin) på 7.32.49. Det kan tyckas föga imponerande, med tanke på att segrartiderna nuförtiden brukar ligga på drygt 4 timmar. Men man ska då betänka att Alm åkte på den tidens skidor otympliga träskidor och under fullkomligt vidriga förhållanden (under slutet av loppet vräkte det ned blötsnö). Alla som någonsin åkt de där 90 kilometrarna förstår nog hur stor Alms prestation är.