I fäders spår...

Årets Vasalopp gick som bekant av stapeln i helgen. Och som vanligt är det svårt att undvika den där frågan om vad det egentligen är som får i övrigt mer eller mindre normala män och kvinnor att få för sig att åka 9 mil på skidor. Det svar jag för min del alltid kommer tillbaka till är det som George Mallory ska ha svarat när han (en gång för mycket) fick frågan om Vad Det Egentligen Var För Poäng Med Att Försöka Bestiga Mount Everest Ännu En Gång: because it is there. För att sådana utmaningar finns: ett alldeles för långt skidlopp (notera: Vasaloppet skulle nog inte alls funka om det var, säg, 6 mil), en alldeles för lång simtävling, ett cykellopp runt en av landets största sjöar, osv.

Därför har vi Vasaloppet, Vansbrosimningen, Vätternrundan och Lidingöloppet. Och vad gör man när detta inte är nog? Gör allihop, naturligtvis, och kallar det "klassikern." Och vad gör man när även det är för mainstream? Som de där galningarna som häromåret fick för sig att göra alla fyra delarna av klassikern - i ett sträck. Kanske är det såna utmaningar som behövs för att ge någon slags edge åt de trygga liv vi lever. Så på det hela taget är naturligtvis förekomsten av såna här fysiska passageriter ett samhälleligt sundhetstecken.

För min egen del åkte jag i alla fall Öppet Spår igen, för första gången på några år, och trivdes rätt bra med det. Och därmed återstår väl bara att gratulera Daniel Tynell, ångloket från Grycksbo, till ännu en imponerande seger!