Vägar till Rom

Inget är som att repetera. Man borde göra det någon gång om året, eller hur? Jag har ägnat ganska mycket tid under den senaste månaden åt att läsa om det som jag ser som mina grundböcker i ämnet romersk arkeologi. Och jag tänkte att jag kunde delge er något om i alla fall två av dessa ( ifall ni inte redan känner till dem, vill säga).

Amanda Claridges Rome - an Oxford archaeological guide har under ett antal år varit den i mitt tycke klart bästa introduktionen till ämnet. Efter att ha läst den från pärm till pärm för andra (eller om det nu är tredje) gången börjar jag dock fundera om den är så lyckad egentligen.

Claridge har ambitionen att presentera en grundlig översikt om vad man kan se av staden Roms arkeologi. För den som är intresserad av hur arkeologer arbetar i Rom och vilka arbetsmaterial de har att tillgå finns här mängder av värdefullt vetande att hämta. Inte minst det 50 sidor långa inledningskapitlet med information om romarnas byggmaterial, murtyper, marmorsorter, valv, skriftliga källor till Roms arkeologi med mera är oerhört värdefullt. Detta är mycket vällovligt. Claridge har också valt att koncentrera sig på grundliga presentationer av lättillgängliga platser av arkeologiskt intresse - alltså sådana som turisten kan besöka utan speciella förberedelser i form av tillstånd eller dylikt. Detta är också vällovligt.

Men här uppstår också ett problem. För den som är så intresserad av Roms arkeologi att han eller hon sätter värde på Claridges detaljerade texter är antagligen också intresserad av en hel del platser som Claridge INTE tar upp, eftersom de är "överkurs". Till exempel tycker jag det är en ren miss att Santa Croce in Gerusalemme-området inte alls behandlas, eller något av de områden som ligger en bit utanför Roms centrum, som mausoleerna i Tor de schiavi och Tor Pignattara. Omvänt tror jag också att den turist som nöjer sig med att se det som är "mest lättillgängligt" finner en hel del av Claridges texter aningen svårsmälta, till exempel hennes oerhört grundliga genomgångar av vilka kolonner som är av vilken typ av marmor - giallo antico, africano, cipollino med mera - i den och den kyrkan. Däremot kanske man skulle tycka det var kul att veta saker som att det var framför Venus Genetrix-templet som Julius Caesar ska ha tagit emot senaten sittande utan att resa sig (en gest som sågs som oerhört arrogant och bidrog till att han blev mördad).

Det återstår att se om Claridge tar med detta i den nya, reviderade och utökade upplaga som, om man får tro Internet, ska släppas närsomhelst. Filippo Coarelli unnar sig i alla fall att nämna den där anekdoten. Men mer om hans böcker om Rom i nästa inlägg.

Och förresten...

...så tänkte jag passa på att rekommendera Pizzeria Popolo (Via Flaminia, vid Piazza Flaminio). Legionärerna gillar tydligen deras pizzor. Det gör vi också.

På marknad

Jag var under eftermiddagen på Mercati di Traiano, ett museum uppfört i de lokaler som idag återstår av den "galleria" som byggdes under kejsar Trajanus i Rom. Dessa marknadslokaler låg i anslutning till det stora forum som byggdes under samme kejsares regering och bär hans namn. Numera tror man i och för sig att de här rummen som tidigare antagits ha inhyst butiker av olika slag snarare var kontor för den kejserliga administrationen; icke desto mindre har namnet blivit kvar.

Museet innehåller till största delen arkitektoniska fragment från två andra kejserliga fora, Caesars och Augustus forum, som gränsade till Trajanus forum. Utställningen är snyggt och sobert gjort, och det hela är väl iochförsig informativt. Men på det hela taget är det tyvärr rätt så...tråkigt. Jag undrar om man inte måste vara synnerligen specialintresserad för att i rum efter rum orka bekanta sig med kapitäl, friser, kolonnordningar med mera från Mars Ultors tempel, Venus Genetrix tempel och så vidare. De enda av de utställda föremålen som sätter i alla fall min fantasi i rörelse är fragmenten av den enorma staty - 12 meter hög - av Augustus (eller Augustus genius), som stod i en speciell lokal i ett hörn av Augustus forum.

Största behållningen är i stället att bara vandra runt i museet, bland alla dess rum, branta trappor, korridorer och gårdar. Här kan man faktiskt få en känsla av att vandra runt i ett romerskt stadslandskap. Ett alldeles vardagligt stadslandskap - ett som inte är dominerat av enorma tempel, portiker, teatrar och torg, det där sterila landskapet man ser på alla museer. Utan en stad präglat av små butiker och kontor, som bubblar av liv och rörelse. Det är nästan så man kan höra ekona av raska, stressade steg i trapporna - butiksägare som springer fram och tillbaka till sina lager, arkivarier som ilar runt med dokumentrullar under armarna.

Och jag kan inte låta bli att tänka att visst, det är väl fint att de här rummen har blivit museum. Men museer med antika stenar finns det nu redan ganska många av, inte minst i den här staden. Det här är bara ännu ett i raden.

En galleria med nästan tvåtusen år gamla anor däremot, DET skulle vara något unikt. Varför inte utnyttja museikomplexets enorma yta för barer, caféer, butiker, små utställningar? Då skulle de här rummen inte längre vara "bara" ganska trevliga. Utan kunna bli något riktigt, riktigt spännande.

Utsikt över (en del av) Mercati di Traiano

Soundtrack (ett inlägg jag inte tänkte skriva, men OK då)

Jag har länge haft ett ganska kluvet förhållande till Kent - Sveriges största rockband som de av och till kallas. Detta hänger nog ihop med de två gånger jag sett dem live: första gången var på Kalmar nation i Uppsala, våren 1995 (oh, the memories!), alldeles innan de släppte sin första skiva. De hade kostymer, hakskägg och försökte låta som Afghan Whigs. Jag tänkte att "det här var väl rätt trevligt, men de kommer inte att bli något speciellt". En ganska dålig bedömning. Andra gången var på Roskildefestivalen 1998. Då var det svarta läderbrallor, bredbenta rockposer och "coolt" mellansnack som gällde (typ: "f-n vad många ni är"). Jag tyckte att de försökte låta som Depeche Modes Songs of Faith and Devotion. Och att de aldrig skulle bli stora på allvar. Ytterligare en förbluffande dålig bedömning: några år senare släppte de Vapen & Ammunition och blev typ...Sveriges största band någonsin. Min irritation var stor. Folk verkade ju vägra fatta.

Jag har nu sedan dess fått en allt stigande respekt för Kents förmåga att gång på gång leverera bra låtar. Problemet har bara varit att de alldeles för ofta varit för stelt producerade - ofta har jag tänkt att det här skulle kunna vara riktigt, riktigt bra i fall något någon gång stack ut lite mer. Om gitarrerna var lite hårdare, trummorna lite tyngre, basen skavde lite mer.

Men därför tycker jag också att det Kent som i dagarna är på väg Till En Arena Nära Dig är så mycket bättre. Eftersom de nu låter syntar ta betydligt större plats i ljudbilden - och plötsligt fungerar allt. Den stela rocken är borta och ersatt med dansbeat. Det är som om Jocke Berg & co i själ och hjärta alltid varit syntare. Jag är imponerad. Och därför är det här veckans soundtrack. Faktiskt.

Born of frustration

Någon av er läsare som minns hur det var att surfa på internet med ett modem? Joho, det minns ni nog. Ni vet, det där kvirrande ljudet när modemeländet kopplade upp sig mot internet, eller i alla fall försökte. Otåligheten när man väntade på att webbläsaren (Netscape!) skulle ladda in en hemsida - först brukade texten komma, så kunde man läsa den medan bilderna laddades ned (och om de var stora och låg på sådär 200 kb eller MER, så kunde man få vänta rätt länge medan de rasslade in i datorn, rad efter rad). Otåligheten medan man väntade på att någon skulle sluta tala i telefonen, eller andras otålighet i fall du satt och surfade när DE ville ringa. Man väntade med att surfa till tider då man visste att det inte skulle vara så många ute på telefonnätet, till dess att man hade någon vag tanke om att USA hade gått och lagt sig.

Det är, så här i efterhand, just den där frustrationen jag förknippar med den tiden - stunder av väntan, för korta för att man skulle kunna göra något meningsfullt av dem, för långa för att inte vara irriterande. Informationsflödet hade aldrig gått snabbare, ändå gick det inte tillräckligt snabbt. Och jag vet inte exakt hur mycket snabbare datorerna är idag; det är inte speciellt intressant. Däremot vet jag att frustrationen, den har bestått. Vi väntar fortfarande.

Jag tror i alla fall att jag inte är ensam om att bära med mig minnen av dator-och internetrelaterade beteenden som känns som att de hör till historien, till det förflutna. Dessa minnen är mer eller mindre intimt förknippade med diverse ting, som de där modemen. De stationära datorerna, stora ljusgrå dinosaurier med deras virrvarr av sladdar, portar och kringutrustning. De enorma 17-tumsskärmarna.

Så tanken slår en plötsligt: när kommer det första Internetmuseet? Allt som behövs finns redan. Och vad kommer man att kunna göra där - kanske pröva på internetsurfning 90s-style via 56k-modem?

Tillbaka till källorna

När man behöver inspiration till forskningen brukar det vara oslagbart att spendera lite kvalitetstid med källmaterialet. Sagt och gjort. Jag tillbringande häromdagen ett antal timmar bland Kapitolinska museernas samlingar med romersk skulptur för att se om jag kunde hitta något som sade mig något nytt om kejsarnas Rom. Och visst. Varje staty, relief, inskrift och fragment tycks ha en egen historia att berätta om man ger den tillräckligt med tid. Problemet är bara att alla de här historierna inte på något vis är samstämmiga. Man blir inte klokare utan mer förvirrad. Men sådan är väl nu forskningens natur.

I trappan till Palazzo dei Conservatori finns ett antal paneler med reliefer från åtminstone två triumfbågar, en rest åt Hadrianus och en åt Marcus Aurelius. De visar hur kejsaren i olika situationer betygar staden Rom, dess senat och dess folk sin aktning. Här framstår kejsaren närmast som en tjänsteman, i stadens och statens tjänst. Något senare stöter jag på statyn av Commodus där han framställs som en inkarnation av Herkules själv. OK, Commodus är ju en av de kejsare som verkar ha gått för långt i sin maktfullkomlighet; så blev han mördad också. Men den kejsarroll Commodus representerar verkar vara så diametralt motsatt den som Hadrianus och Marcus Aurelius spelar. Något senare stöter jag också på Lex de imperio Vespasiani, ett dekret som (synbarligen) går ut på att senaten gav all sin makt åt kejsar Vespasianus. Så var kejsaren en tjänsteman, ansvarig inför och beroende av senaten? Eller en maktfullkomlig autokrat? Är allt bara en fråga om från vilket håll man ser saken?

Kanske var den romerske kejsarens roll inte konstigare än den roll som vissa av dagens politiker spelar. Eller missar jag något?

Soundtrack

...idag är det här. Rätt långt, men lyssna på hela ändå - det är den värd.